Man lär sig något nytt varje dag

I bästa fall.
En sak jag lärt mig senaste veckan är iallafall att greppet att ha en bok som huvudperson inte är lyckat. Don’t try it at home! Det blir så torrt och livlöst. ”Mitt liv som bok” av Paul Desalmand. Det började bra, men det gick snabbt utför. Och som det rullade på utför sen i denna boks ”liv” från skapande till ”död”. Blev en helt meningslös roman faktiskt.

Jag ska bokcirkla om den om några veckor. Vi brukar ha så olika uppfattningar, men den här har jag svårt se att någon enda i gruppen ska tycka är mer än på sin höjd ”puttrig” eller ”trevlig”. Ungefär som såna där böcker med samlade visdomar. Vad har man såna till? Vem läser dem? Hur? Slår man upp en sida på måfå varje dag och liksom ahaaa, klokt, och sen glömmer man den där visdomen efter fem minuter.
”Mitt liv som bok” är ungefär så. Klok och säger små sanningar på sina ställen, men däremellan? Meningslös. Snabbglömd. Inget att lägga tid på.

På Ordfronts förlagssida läser jag detta omdöme: “En underbar stilövning.”
Stilövning! Herregud. Det är ett ord som för mig är lika avskräckande som mustig, skröna, familjesaga och rolig. Jag springer åt andra hållet när jag får höra att romaner är något av det.