Måndagsmöte: Erika Vallin

Just nu slukar jag mellanålders-fantasy. Jag har läst en hel del bra på sistone och jag kommer givetvis att berätta mer om det på Bokhora senare. Mellanåldersböckerna är cut to the chase utan att tumma på komplexiteten. Det finns en hel del slukarböcker med ungefär samma historia som upprepas i bok efter bok; sådana böcker är jag inte så värst förtjust i. Det jag snackar om nu är alltså något helt annat. Får jag lov att säga att författarna tar sina läsare på allvar utan att det ger utslag i klyscherizern? Hursomhelst: Erika Vallins debut ”Flickan vid glastornet” får mig att tänka på ”Cirkeln”, eftersom den är så välberättad och minst lika spännande. Jag satte den i handen på nästa (36-åriga) läsare i samma stund som jag läste ut den.

Hej Erika! Du debuterade med ”Flickan vid glastornet” och i maj kommer del 2 i trilogin om ”Speglarnas hemlighet”. Kan du inte berätta lite om vad dina böcker handlar om?

Trilogin ”Speglarnas hemlighet” handlar om trettonåriga Asrin. När historien börjar bor hon i Stockholm tillsammans med sin farmor, eftersom hennes föräldrar försvunnit i samband med en olycka. Hennes farmor tar med Asrin till Stockholms magiska mattesällskap, där hon lär känna kompisarna Max och Lima. Tillsammans dras de in i en helt ny värld och får höra berättelsen om Eunomia – ett mytomspunnet land bortom De tre speglarna. Asrin och hennes kompisar anar snart att de är en del i en världsomspännande hemlighet, som sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden och hela vägen till universums slut.

”Speglarnas hemlighet” handlar om sökandet efter vänskap, tillhörighet och identitet, och längtan efter det stora äventyret. ”Flickan vid glastornet” kom i höstas, ”Resan till tidens slut” släpps nu i maj och den avslutande delen, ”Eunomia”, kommer någon gång i början av nästa år.

Hur gick arbetet med böckerna till? Hur fick du idén? Vad inspireras du av?

Jag har jobbat med text på olika sätt i snart tio år men hade inte skrivit ett enda påhittat ord innan ”Flickan vid glastornet”. Historien dök liksom upp en dag när jag promenerade runt på Djurgården och såg ett helt fantastiskt, förfallet hus som låg insprängt mellan de pampiga villorna på södra stranden.
Det satte igång något i huvudet och berättelsen fanns bara där. Läsglädjen som jag kände när jag var tolv övergick till någon slags euforisk skrivglädje. Inspirationen kom från allt möjligt: allt jag läste i bokslukaråldern, de senaste årens tv-serier och framförallt den moderna vetenskapen. Inom fysiken är man nu så nära de mest fantastiska sci fi-berättelserna att det snart är svår att skilja fiktion från verklighet.

Vad läste du själv när du var 12 år?

Då var jag nog färdig med de klassiska serierna: Maria Gripes Skuggböcker, Anne på Grönkulla, Lilla huset på prärien och Kulla-Gulla. Någonstans här började jag plöja Stephen King. Och så älskade jag ”Inte som andra döttrar”, biografin om Nancy Spungen. Det var något med blandningen av punkscenen, den medicinska redogörelsen och dekadensen som var så totalt uppslukande.

Vad läser du helst nu?

I vanliga fall har jag har alltid något av Virginia Woolf liggandes på sängbordet, kanske en essä av Joan Didion, någon YA-dystopi eller fysikböcker som jag knappt förstår men älskar ändå. Men just nu är jag barnsligt förtjust i amerikanska och brittiska kriminalhistorier; bokförlaget Modernista ger ut hur mycket bra som helst.

Finns det någon bok som du skäms över att älska?

Nej, jag är fullständigt skamlös. Det är ju det fina med litteratur, att man kan älska den på så många olika sätt. På våra bokhylla ryms allt: odistansierade tonårsböcker, biografier, naturvetenskap och filosofi, sönderlästa sagor, skräck, sci fi, pompösa klassiker och valpiga debutanter. Alla ska med.

Och finns det någon du älskar att hata?

Jag har så dålig disciplin när det gäller att fortsätta läsa om jag tycker att en bok är dålig … Vissa böcker har dock varit förvånande svåra att ta sig igenom. Typ allt av F Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway.

Vilken bok vill du tipsa Bokhoras läsare om?

Samtliga tre böcker av Gillian Flynn: ”Gone Girl”, ”Dark Places” och ”Sharp Objects”. Det är lättläst men vansinnigt välskrivet och alla tre böckerna naglar sig fast i en länge efter att en lagt dem ifrån sig. Och ”Vågorna” av Woolf, den är utan tvekan den bästa bok jag läst.