Måndagsmöte: Helena Boberg

Jag började med vårt första måndagsmöte (Lina Forss) i oktober 2007 och sedan dess har vi måndagsmött 226 författare och kulturpersonligheter. Här kommer nummer 227, det sista i ordningen på ett tag. Och vi avslutar flott, med en genre som åtminstone jag är så ruskigt dålig på – poesi. Men nu valde jag att möta Helena Boberg i ett väldigt fint måndagsmöte om poesi och litteratur och livet.

foto: Henrik Mårtensson

Behöver vi mer poesi i den svenska litteraturvärlden? Varför?
Det är svårt att tala om en enhetlig ”poesi”! Men om jag ändå ska försöka koka ner det så ser jag det som att poesin har en möjlighet att förhålla sig fritt till konventionella tankemönster tack vare att den inte nödvändigtvis följer den narratologi (berättarteknik) eller logik som vi är vana vid från större delen av de texter vi tar del av till vardags: information; skönlitterär prosa; facktexter o.s.v. Poesin kan bygga en direkt emotionell-intellektuell intimitet med läsaren som kryper nära inpå utan omvägar. Det är en förenklad beskrivning, men någonting ditåt.

Att poesin skrivs och möter läsare, sätter igång fantasier och rörelser är viktigt i sig, liksom att den poesi som möter offentligheten inte ser ut på ett visst sätt, utan att den kommer från olika håll och erfarenheter, estetiska eller andra gemenskaper och ställningstaganden, olika slags experiment eller suggestioner; att den förökar sig och mångfaldigas. Det gäller all konst.

Vad läser du själv helst?
Bland de författarskap som inspirerar mig nu: Clarice Lispector, Gloria Gervitz, Forough Farrokhzad, Marguerite Duras, Inger Christensen, Emily Dickinson, Elfriede Jelinek, Anne Carson, Friederike Mayröcker, Svetlana Aleksijevitj, Leonora Carrington, Herta Müller, Sylvia Plath… Vi har fantastiska svenska författare idag och genom seklerna också, men jag väljer att lyfta fram utländska referenser.

Din diktsamling Repuls beskrivs så här: Repuls är en kom­pro­misslös poe­si­mo­no­log präg­lad av ambi­va­lens och för­skjutna min­nes­för­vräng­ningar, där Polanski och Ovidius är åter­kom­mande dia­log­par­ter. 

Varför just dessa två motparter?
”Repulsion”, Roman Polanskis film från 1965, följer en ung kvinna som går in i ett psykologiskt hotfullt gränstillstånd som isolerar henne i sitt eget psyke. Det fascinerar mig och jag arbetade med det i ”Repuls”. Kameran följer upprepade gånger kvinnan i filmen när hon rör sig ute på gatorna i London, och skildrar stadsrummet och människorna omkring henne som allt mer påträngande. Efterhand väljer hon att isolera sig i sin lägenhet, där sedan själva dramat utspelar sig. Jaget i min bok flackar bitvis omkring i stadsrummet (avstampen för de partierna var just London från början) och befinner sig bitvis i ett slutet, klaustrofobiskt rum.

Kvinnorna i ”Repulsion” och ”Repuls” är inkapslade i sina respektive förskjutna medvetandetillstånd. Bägge titlarna och gestaltningarna har ju också konnotationer till ”abjektet”, med dess grundstruktur av att pendla mellan repulsion och symbios. På så sätt är Polanski en ”dialogpartner”.

Jag tycker mycket om Ovidius ”Metamorphoser” i Harry Arminis strama men vackra översättning från 1969. En bit in i arbetet med ”Repuls” såg jag att min text på sitt sätt iscensatte Narcissus och Echos mytologiska dilemma; att vilja men inte förmå kommunikation; att vara instängd i det egna jagets begränsningar trots desperata försök att bryta sig ut ur den symbios med självet som narcissismen eller självutplåningen skapat. Sedan har jag vävt in referenser till andra myter ur ”Metamorphoser” som berör det jag skriver om i ”Repuls”.

Men diktsamlingen växte fram på annat sätt; arbetet började inte med Ovidius myter eller Polanskis film. Man kan säga att de eldade på mitt skrivande av boken, när det redan var igång.

Nu ska du läsa på 10TALs Ekokväll – vad är det? Vad ska du läsa?
Den 17 maj har 10TAL rele­a­se­fest för num­ret Klimatsorg med upp­läs­ningar, musik och sam­tal i Nobelmuseets Tranströmer-utställning. Man kan lyssna på musik, upp­läs­ningar och sam­tal. (läs mer här)

Jag ska läsa ur min nya bok ”Sinnesvåld” som precis har kommit från tryckeriet. Den är en medvetandeström, där våld och skönhet blandas i en drömlik väv, och en poetisk samhällskritik. Jag har arbetat med ett ganska brett spann i tonläget: brutalitet, suggestion, vrede, depression, humor. Den här boken är vildare än min förra.

Skriver du på något nytt nu?
Jag skissar på olika texter som handlar om den cancer jag nyligen har drabbats av. Det är en omtumlande händelse som i någon mån kommer att prägla resten av mitt liv, och som jag inte kan undvika i skrivandet, men jag har ingen aning om vart mina anteckningar som jag håller på med nu kommer att bära. Den medicinska onkologiska terminologin är fascinerande, vacker, skrämmande, sublim på sitt sätt, ur ett litterärt perspektiv i alla fall. Ironiskt nog avslutas Sinnesvåld med en surrealistisk scen av en självalstrad graviditet ”med äggstockar väsande av vildsint kärlek”. Jag skrev detta strax innan jag fick veta att jag drabbats av just äggstockscancer. Nu kommer jag aldrig att kunna alstra människobarn. Men egna böcker hoppas jag på att kunna skriva i fortsättningen också. Dikten kanske var en profetia; skrivandet innebär delvis någonting rituellt och mystiskt, och är i många fall en ensam verksamhet.