Nu är den läst, ”Egenmäktigt förfarande”

… och jag måste stämma in i den allmänna hyllningskören av den här romanen. Det är en fantastiskt bra skildring av maktbalansen i ett kärleksförhållande. Den unga skribenten Ester Nilsson blir kär i den äldre konstnären Hugo Rask. Kärleken är inte ömsesidig trots Esters idoga försök att få den så. På varje sida är det otroligt pricksäkra beskrivningar av hur man beter sig och hur man tänker (magiskt, nästan alltid magiskt) när man befinner sig i Esters position, och för den delen även Hugos position i överläge. Ester gör så många plågsamma handlingar att man sitter där och vrider på sig av obehag och genans medan man läser. Gå inte dit, ring inte, säg för guds skull inte det där! Sluta!!

Men en annan sak som jag också tycker om ”Egenmäktigt förfarande” är att den känns kall. Min författarkollega E brukar prata om varma och kalla författare, och jag tror hon brukar sätta upp Oates på listan för kalla? Det kan vara en anledning till att jag aldrig kommer igenom Oates böcker (utom ”Blonde”) trots att jag försökt flera gånger. Kyla och värme har alltså inte med hur bra det är att göra, det är något annat. Jag känner stor sympati och förståelse för Ester Nilsson och hennes obesvarade kärlek, men det som kommer att stanna i minnet är inte porträttet av henne för att det är så fint, utan i såna fall den stora mängden pricksäkra oneliners. För inte vet jag hur Ester är, utom några biografiska fakta? Kommer att glömma henne snabbt. Hon är ju som bara ett medel för att få fram den här berättelsen för Lena Andersson.Ung kvinna, journalist, bor i Stockholm. Typ så.

Låter detta jätteflummigt? Ni bara: Ja! Är det här kvinnan som tjatar om kvalitet, och nu börjar hon dilla om kyla och värme? Vad ÄR det här?
Men tex John Green med ”The fault in our stars”, där finns mycket värme. Jag kommer bara ihåg ett fåtal oneliners från den boken, men jag minns Augustus Waters, Hazel Grace, Isaac, föräldrarna, Gus syrror. Jag är en sån läsare som allra helst vill tänka att karaktärerna finns på riktigt, då har författaren lyckats. Tror jag inte det så blir jag imponerad för stunden, men sen glömmer jag dem. Mindre intresserad av vad som händer dem alltså, än hur verkliga de känns. (Samma grej med språk och form, det blir aldrig viktigare än berättelsen för mig. Är helt ointresserad av snyggt språk i en ointressant historia.)
Som beskrivning av ett förhållande är ”Egenmäktigt förfarande” väldigt bra, men som potential för att bli en ny kompis till mig så har Ester Nilsson inte vad som krävs. Tror ju definitivt att romanen blir August-nominerad ändå idag!