… och jag måste stämma in i den allmänna hyllningskören av den här romanen. Det är en fantastiskt bra skildring av maktbalansen i ett kärleksförhållande. Den unga skribenten Ester Nilsson blir kär i den äldre konstnären Hugo Rask. Kärleken är inte ömsesidig trots Esters idoga försök att få den så. På varje sida är det otroligt pricksäkra beskrivningar av hur man beter sig och hur man tänker (magiskt, nästan alltid magiskt) när man befinner sig i Esters position, och för den delen även Hugos position i överläge. Ester gör så många plågsamma handlingar att man sitter där och vrider på sig av obehag och genans medan man läser. Gå inte dit, ring inte, säg för guds skull inte det där! Sluta!!
Men en annan sak som jag också tycker om ”Egenmäktigt förfarande” är att den känns kall. Min författarkollega E brukar prata om varma och kalla författare, och jag tror hon brukar sätta upp Oates på listan för kalla? Det kan vara en anledning till att jag aldrig kommer igenom Oates böcker (utom ”Blonde”) trots att jag försökt flera gånger. Kyla och värme har alltså inte med hur bra det är att göra, det är något annat. Jag känner stor sympati och förståelse för Ester Nilsson och hennes obesvarade kärlek, men det som kommer att stanna i minnet är inte porträttet av henne för att det är så fint, utan i såna fall den stora mängden pricksäkra oneliners. För inte vet jag hur Ester är, utom några biografiska fakta? Kommer att glömma henne snabbt. Hon är ju som bara ett medel för att få fram den här berättelsen för Lena Andersson.Ung kvinna, journalist, bor i Stockholm. Typ så.
Låter detta jätteflummigt? Ni bara: Ja! Är det här kvinnan som tjatar om kvalitet, och nu börjar hon dilla om kyla och värme? Vad ÄR det här?
Men tex John Green med ”The fault in our stars”, där finns mycket värme. Jag kommer bara ihåg ett fåtal oneliners från den boken, men jag minns Augustus Waters, Hazel Grace, Isaac, föräldrarna, Gus syrror. Jag är en sån läsare som allra helst vill tänka att karaktärerna finns på riktigt, då har författaren lyckats. Tror jag inte det så blir jag imponerad för stunden, men sen glömmer jag dem. Mindre intresserad av vad som händer dem alltså, än hur verkliga de känns. (Samma grej med språk och form, det blir aldrig viktigare än berättelsen för mig. Är helt ointresserad av snyggt språk i en ointressant historia.)
Som beskrivning av ett förhållande är ”Egenmäktigt förfarande” väldigt bra, men som potential för att bli en ny kompis till mig så har Ester Nilsson inte vad som krävs. Tror ju definitivt att romanen blir August-nominerad ändå idag!
17 kommentarer
tack; jag tyckte tids-perspektivet var lite speciellt. trots att den utspelar sig i modern tid fick jag av nån anledning rätt mycket sjuttiotalskänska, lite Maken. så att en nästan blev förvånad när de plötsligt skickade sms och andra hintar om nutiden!
Instämmer om Maken-känslan. All filosofi kanske?
Jag håller helt med om det där med temperaturer. Det är nog största skälet till varför jag inte instämmer i hyllningskören till Franzens ”Frihet”. Jag ser skickligheten i bygget och gillar verkligen vissa passager, men människorna är kalla. Och då fastnar det inte i mig.
Denna Franzen! Får argument efter argument på att inte läsa karln ju. Och att han är kall är ett stort sådant.
Fast jag har ångrat mig lite!! Läste en essäsamling av honom som var ganska bra ’Farther away’
Har nu också läst Egenmäktigt förfarande och jag tycker inte alls boken hänger ihop, saknar dynamiken, sensualismen…den känns oerhört osexig, som skriven av en tant i filttofflor som råkade få sex av en narcissistisk man som föll för hennes idealisering!Sen byggde hon upp en egen idealbild på hur hon ville att den kontakten skulle se ut! Psykologisk mycket naiv, hade varit ok om hon var 17år!
De filosofiska resonemangen känns pretentiösa och liksom lagda utanpå, det blir inget kul, ingen rock´roll.
Jag förstår ingenting!?Måste nog titta på vad som styr kulturlivet idag?
Tack Mia! Jag kunde inte uttrycka mig bättre än det du skriver om boken. Jag begriper absolut ingenting om att det här boken har hyllats så.Svårläst och oerhört pretsntiös. Tycker att lena Andersson passar bättre som kolomnist på DN än romanförfattare.
Jag upplevde boken som lättläst och älskar den för dess exakta språk och hur den fångar slitningarna mellan förnuft och känsla.
[…] som har skrivit om boken: Bokhora, Of Books and birds, Fiktiviteter, Lottens […]
[…] Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, DN, GP, SvD, Bokhora […]
[…] kan köpa boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är Bokhora, SvD och […]
Och nu har även jag, sent omsider läst boken. Den är bra, riktigt bra. Jag älskar hur Andersson beskriver den ensidiga passionen, besattheten med ett så otroligt rakt språk, utan krusiduller, utan gullifnutter, utan det som gör att en text är varm och sensuell. Ester är varken varm eller sensuell, det går inte att ha henne som huvudkaraktär och tro att det skulle vara trovärdigt, då får en läsa en annan bok.
Jag älskar att Egenmäktigt förfarande beskrivs som en roman om kärlek och att den sedan är i princip kärlekslös. Ester älskar inte Hugo, hon är besatt av honom, och det är två vitt skilda tillstånd. Vill du läsa en bok om kärlek, riktig kärlek, finns det många andra fantastiska böcker att läsa. Eleanor & Park är ett tips.
Det gör dock inte Egenmäktigt förfarande sämre. Alls.
Berör ingenting. Trivialt och vanligt. Alla känner till det här. Trams.
[…] SVD, DN, SR, Feministbib., Bokhora, GP, AB1, 2, SoS, Dark Places, BB, Läs även andra bloggares åsikter om Lena Andersson, Roy […]
[…] mig, att jag i någon mån kunnat identifiera mig med huvudpersonen, att jag också kunnat beröras av hennes desperata försök att få verkligheten att bända sig efter hennes vilja, uppröras över hur lättsamt föremålet […]
Manne Johansson (pseudonym?) har nyligen utkommit med en parafras på ”Egenmäktigt förfarande”.
Äntligen får vi läsa Hugo Rasks, alltså mannens, version av det som den s.k. Föredragshållaren upplevde som en relationshistoria. Johanssons parafras innehåller mycket humor och många tänkvärda reflektioner. Jag njöt hela vägen från prolog till epilog, som i sig är mycket läsvärd och tänkvärd. Språkbehandlingen är dessutom mycket bra och för berättelsen framåt. Läs den!
[…] http://www.svd.se/genombrott-med-en-allvarsam-lek http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/skammen-ar-inte-kvinnans/ http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article17390910.ab http://bokhora.se/2013/nu-ar-den-last-egenmaktigt-forfarande/ […]