”Och i Wienerwald står träden kvar” – Elisabeth Åsbrink

Att jag redan har läst två av fem av mina planerade sommarböcker känns superfint. Häromdagen läste jag ut ”Och i Wienerwald står träden kvar”.

Utan att ha läst boken har jag beskrivit den som historien om den judiske pojken Otto Ullman och Ingvar Kamprad, engagerad i nazistiska organisationer, men den historien tar upp en ganska liten del av boken (en femtedel?).

Det gör verkligen inte boken sämre.  Men det är snarare en bok om den svenska antisemitismen. Om åtstramningar i invandringspolitiken och om en 14-årig pojke från Wien som kommer till Sverige i väntan på att hans mamma och pappa ska få en affidavit från någon som kan ta emot dem i ett annat land. Wien blir allt mer ogästvänligt för Otto och hans familj.

”Och i Wienerwald står träden kvar” bygger i huvudsak på en rejäl bunt med brev som skickades från Ottos föräldrar, Pepi och Lisl, i Wien. Dem har Elisabeth Åsbrink fått från Otto Ullmans dotter. Vad Otto skriver kan vi utläsa av föräldrarnas brev. Från Wien kommer massor av kärlek och nyfikenhet. Berätta mer om hur du har det, Otto! Har du lärt dig svenska än? Vad gör du om dagarna? Massor av pussar från din pappa.

Otto känner sig mycket ensam i Småland. Han får ingen fosterfamilj som så många av de andra barnen, han måste bo kvar på barnhemmet. Han får lära sig om trädgårdsodling, tar som hastigast ett jobb som slaktarlärling, arbetar som dräng. För Pepi och Lisl krymper vardagen. De får utegångsförbud, Pepi sparkas från sitt jobb som sportjournalist, de tvingas flytta.

Otto återförenas aldrig med sina föräldrar. Det finns inget lyckligt slut i ”I Wienerwald står träden kvar”. Men Otto, Lisl, Pepi och Ottos mostrar, faster och vänner är levande i Elisabeth Åsbrinks ord. Jag känner med dem. Jag anar hur historien ska sluta från baksidestexten och de allra första sidorna, men jag fortsätter ändå hoppas. Jag önskar att familjen ska återförenas i Sydamerika. Jag hoppas att föräldrarna ska få komma till Sverige.

I DN önskar Ola Larsmo att Elisabeth Åsbrink inte utelämnade de goda krafterna som trots allt fanns i Sverige under 30-talets slut, och nog är det en dyster bild Åsbrink målar upp. Jag tänker snarare på att historien tenderar att upprepa sig. Vilken bild av Sverige är det som beskrivs i en liknande roman år 2070?