För tre veckor sedan läste jag ”Pippi Långstrump” för 23 lärare i Kambodja. Av en massa anledningar var inte alla lärare i workshopen språklärare och även om det förekommer texter i alla ämnen, är min erfarenhet att språk och text inte är det första som dyker upp när en tänker på till exempel matematik (även om jag vet att det är supermycket språk i matematik – *brask brask*). Jag upplevde att jag hade alla med mig på tåget när jag presenterade de fyra läsförståelsestrategier som jag använder i mitt klassrum i Sverige. Men när jag sedan läste Pippi Långstrump (på engelska, via en tolk som översatte till khmer) upplevde jag knappast att plaketten för Teacher of the year låg inom räckhåll.
Pippi Långstrump finns, som bekant, översatt till en otroligt massa språk (92 enligt wikipedia) och även till khmer. Det visste jag inte när jag läste Pippi för ”mina” lärare, men det hade egentligen inte spelat någon roll, eftersom jag inte kan läsa (eller prata) khmer. Att jag valde att läsa just Pippi Långstrump var att jag tyckte att det var festligt att läsa en bok från mitt land. Så här i efterhand önskar jag att jag hade valt en historia som majoriteten av lärarna hade hört förut. Nu var det som att jag läste en obegriplig saga om ett ensamt barn som bar hästar och hade en tam apa och samtidigt introducerade ett nytt arbetssätt som eventuellt var intressant. Hade jag fått göra om det, hade jag gjort det annorlunda. Däremot berättade Sovann, en av våra tolkar, att han plockat upp läsförståelsestrategierna i sin engelskundervisning (alla tolkar i Teachers across borders arbetar som lärare till vardags) redan under workshopveckan. Jag är så nyfiken på att höra mer om hur det går för honom. I sådana här sammanhang är jag SÅ TACKSAM för Facebook.
Katarina Lycken Rüter skulle läsa Shaun Tans ”Det röda trädet” i sin workshop. Hon skriver:
En av mina käpphästar är att samtal om litteratur är bland det viktigaste jag gör som lärare. I de samtal om läsning som jag har med mina elever lär vi oss alla något om hur vi tänker, om olika förhållningssätt, om samtid och dåtid och om hur mångfacetterad förståelsen är av vad det är att vara människa. Tror jag. Och därför kändes det både viktigt och självklart på en gång att ta med en riktigt bra bok att läsa tillsammans med de kambodjanska lärarna.
Åh, de där samtalen, jag tycker att jag får bekräftat hela tiden hur viktiga de är. Hur spontana boksamtal uppstår på bussen, hur de lektioner som vi läser och pratar om böcker aldrig räknas upp som de svåraste eller tråkigaste lektionerna när vi pratar med våra elever. Hur mina elever som har bott i Sverige ett år eller några månader, kan berätta genom böcker. Men återigen: det handlar om kontext. Det handlar om hur en gör och vad en läser. Nog lär vi oss genom trial and error. Här kan ni läsa om hur det gick när Katarina läste ”Det röda trädet” i Siem Reap.
Högläser du förresten för ditt barn, någon annans barn eller kanske till och med en vuxen: samtala böckerna. Det är fortfarande en käpphäst för mig. De där boksamtalen.
Foto: Kickan Hagroos
P.S. Som svar på frågan hur det var att delta i den här workshopen där lärare träffas och utbyter erfarenheter och lär av varandra (åt alla håll): det var supersvårt och underbart. Jag vill göra det igen. Är du lärare och är intresserad av att följa med rekommenderar jag att du läser på Teachers across borders hemsida. Är du ännu mer nyfiken efteråt, kan du mejla mig. Adressen hittar du längst ner här.
2 kommentarer
Boksamtal behöver inte alltid handla om en bok. Kan också vara en dikt. En låttext.
Jag var rätt nyss med om ett fantastiskt boksamtal tillsammans med tonåringar.
Vi talade om åtta rader i en dikt av Bruno K Öijer.
Johanna, har du läst Ulla Lundqvists bok om Pippi i Palestina? (Antar det, om inte,så ett lästips. Den handlar om en liknande erfarenhet som din. Att använda sig av Pippi i en ny och främmande kultur.)