”Ryssar är såna som gillar björkar” – Olga Grjasnowa

För en gångs skull tänker jag så här: varför är inte ”Ryssar är såna som gillar björkar” 50 eller 1oo sidor längre? Det beror inte på att det finns lösa trådar eller att slutet kommer för snabbt av någon anledning, utan bara för att jag gillar den så mycket. Den är 287 sidor, den perfekta längden ju. Men ”Ryssar som…” är så bra, måste den ta slut?

Huvudpersonen Masja, kring 25 år, bor i Frankfurt, är utbildad tolk och kan fem språk. Geni. Hon härstammar från Baku i Azerbajdzjan som hon och hennes judiska familj fick fly ifrån när hon var liten, så nu är hennes pappa en typiskt uppgiven, misslyckad invandrare utan jobb och mamman kämpar på som pianolärare. Masja och hennes bästa kompisar är alla ganska lika i sina multi-identiteter.
På grund av diverse tragiska omständigheter tappar hon fotfästet i tillvaron och lämnar Frankfurt för ett jobb som tolk i Israel. Ur askan i elden.

Låter den ytterst korta sammanfattningen intressant? Äh, strunt i det.  Gissa inte vad du eventuellt kommer att tycka om den, börja bara läsa.
Vi på bokhora fick mejl från Weyler förlag om att författaren Olga Grjasnowa skulle komma hit, så ville vi träffa henne? Detta anlände mitt i ett anfall av att jag läser för mycket svenskt och amerikanskt och jag borde faktiskt bredda mig, så jag tackade mest ja på grund av dåligt samvete. Nu gör jag en insats och får känna mig duktig, typ.
Tack och lov för det!
Jag tror inte att etiketterna ”invandrarroman” (som den har fått i Tyskland där den gjort stor succé) eller ”ung tjej som letar efter sin plats i livet” hade lockat mig jättemycket, men nu visste jag ju inget om ”Ryssar som…” innan jag började *.
Efter jag läst klart vill jag sätta de här egna etiketterna på den: ”en bok som får dig att åka för långt på tunnelbanan för att du vill läsa mer” eller ”en bok som borde ha varit 50 sidor längre bara därför att” eller ”en bok som borde rusa upp på topplistorna om det finns någon rättvisa i den här världen”. Det finns det ju inte, men jag hoppas, jag.

* Jag förstår att verk får de där etiketterna, det är enkelt, men jag tycker ofta de är så förringande. Det låter som att man måste vara intresserad av invandrarfrågor för att uppskatta invandrarromaner. Eller som att de författare som råkar vara invandrare bara skriver om den problematiken. De kanske har lust att skriva en stor roman om kärlek bara, i allmänhet, för alla sorters människor, meeeen så råkar de vara invandrare, och hoppsan.