”Snögloben” – Amanda Hellberg

Jag frågade efter skräck för länge sedan och tipsades om ”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg. Det är den andra boken om Maja Grå. Den första heter ”Styggelsen” och den har inte jag läst. Jag har från så många håll hört så mycket gott om ”Styggelsen” att mina förväntningar på den är närmast osunda. Därför dröjer jag med läsningen.

Jag fortsatte dock att följa Maja Grå efter händelserna i Oxford, dit Maja reste för att studera konst och för att ta reda på vad som hände med hennes mördade mamma. Tillsammans med sin pojkvän, Jack, flyttade Maja in i ett ensligt hus på landet och där utspelades nästa bok, ”Tistelblomman”. Den var jäkligt läskig. Och när jag beskriver böckerna så här känner jag mest bara åh, jag älskar verkligen att följa personer genom böcker!

Därför blev jag såklart superglad när jag fick ”Snögloben” i mina händer. Jag läste dessutom att Maja skulle ha börjat arbeta i den speciella insatsstyrka dit hon rekryterades i ”Tistelblomman”. För Maja har speciella förmågor. Hon är klärvoajant.

När jag läst ”Tistelblomman” skrev jag:

Om det inte kommer någon mer bok om Maja Grå blir jag vansinnigt irriterad. En CSI-grupp med klärvoajanta medarbetare: jag tror att det kan bli mycket bra!

I ”Snögloben” är Maja och Jack fortfarande påverkade av händelserna i ”Tistelblomman”. Jack är kroppsligt sliten och han och Maja är själsligt långt ifrån varandra. Dessutom har en händelse med Jacks bror, som utspelades för mycket länge sedan, börjat göra sig påmind. Det är där vi befinner oss när Maja kallas till en avlägsen herrgård – mitt under en snöstorm – där brudgummen mördats under bröllopsnatten. Tillsammans med teamet i den där speciella insatsstyrkan där Maja nu ingår åker hon dit. På grund av snöstormen har de svårt att ta sig därifrån. En klaustrofobisk känsla infinner sig. Dessutom känner Maja hur någon försöker berätta någonting viktigt för henne under nätterna, någon som kanske inte längre lever.

Det är ruggigt.

Men jag tycker inte att det är så bra. Genom åren har det släppts böcker om representanter från alla möjliga yrkeskategorier som löser brott; poliser såklart, men också rättsläkare, författare, säkert också någon advokat, kanske en lärare. Här är det en klärvoajant konstnär. Jag har svårt att riktigt acceptera vilken naturbegåvning Maja är på att lösa brott, alltså även utan att använda sin speciella förmåga, och jag är inte heller med på varför Majas spaningsgrupp är så himla hemlig att de måste flytta in i ett gemensamt hus utan kontakt med yttervärlden i ett kritiskt skede av utredningen. Det finns kort sagt en del områden som inte övertygar mig eller där jag helt enkelt inte är med. Det stör min läsning när jag tänker: kan det verkligen gå till så?

Med andra ord är jag inte helt nöjd med hur den här insatsstyrkan utvecklas. Jag förstår att den måste finnas, för det är kanske svårt att sätta Maja Grå i så många fler situationer där hon får använda sig av sina speciella förmågor i konstnärsvärlden, men jag tror att det är nog med Maja Grå för mig nu. Jag har dessutom alltid haft svårt för Jack och det blir inte bättre. Jag förstår inte vad Maja ser i honom. Han blir aldrig mer än en skuggfigur för mig. En schablon av en svår kille.

Å andra sidan: jag är en obotlig optimist när det kommer till bokserier. Och när Maja Grås nackhår reser sig blir jag mörkrädd. Jag håller med Helena när hon skriver: Jag hade gärna sett att Hellberg vågat dröja kvar i det outsagda, småskaligt kusliga, för det är i de suggestiva stämningarna och kusliga miljöerna […] som berättelsen är som starkast.  Så ge mig en fet spökhistoria bara! De där kriminalhistorierna är jag inte så intresserad av (längre).