Två ord för att beskriva ”Stenhjärtat” av Katarina Wennstam: jättebra och hemsk. Hennes specialitet är ju att skriva om ett upprörande samhällsfenomen / problem och placera det i en skönlitterär spänningsförpackning. Man får som i sig problemet och debatten på köpet så att säga.
Den här gången gäller det shaken baby syndrome. En småbarnsfamilj slirar en tidig decembermorgon in framför Astrid Lindgrens sjukhus med sin medvetslösa sexmånaders flicka. Undersökning och röntgen visar massiv hjärnblödning, skador som orsakats av fysiskt våld som skakning.
Tycker ni det är nog jobbigt bara att läsa det här? (Jag tycker det är jobbigt att skriva.) Läs i såna fall inte ”Stenhjärtat”. Inte för att Katarina Wennstam frossar i våld, det gör hon inte, utan bara för att det är så extra hemskt i det här fallet. Jag hoppar konsekvent över alla skadebeskrivningar och sjukdomstillstånd, skummar de sidorna tills avsnittet över. Det är hemskt.
Men även jättebra som sagt. Shirin Sundin blir flickans målsägarbiträde, och Charlotta Lugn blir den utredande polisen. Med dem jobbar kammaråklagare Theodor Dahlgren. Alla tre kända från tidigare böcker, och alla tre i olika faser i sina liv. I Shirins fall har det börjat skava mer och mer med hennes man Fredrik, och Theodor Dahlgrens äktenskap verkar inte heller helt tipptopp.
De här avsnitten blir som en lättnad när man läser. Shirins problem är fullt hanterbara – äktenskapstvivel, livsmissnöje. Skitjobbiga för berörda parter, men långt ifrån… det där man inte vill tänka på. Jag pallar att en medelålders kvinna funderar på en annan man, men sen får det räcka, lalalalala, hör inte. Ungefär så.
Samtidigt vill jag verkligen rekommendera ”Stenhjärtat”, precis som alla tidigare Wennstam-romaner jag läst. Jag tycker hon är beroendeframkallande för blandningen av debatt och skönlitteratur bemästrar hon perfekt. Bara kom ihåg att så fort ni ser namnet Gloria i text, varning! Stålsätt er, läs med ena ögat, läs genom fingrarna eller hoppa över helt. Hemskt och jättebra.
2 kommentarer
Jag har läst alla Katarina Wennstams skönlitterära böcker hittills, brukar vara snabb att vilja läsa när en ny bok kommer, men jag blev väldigt tveksam just för att den här verkade så hemsk. Måste ju nästan göra det, men jag borde väl välja mitt lästillfälle väl.
Ja, det låter som en Wennstam-bok. jag tycker de alltid är ganska otäcka men väldigt bra. Men det blir så mycket mer otäckt när det handlar om barn…