”Tåg till Trieste” – Domnica Radulescu

För en månad sen var jag på Söderbokhandeln för att jag skulle lyssna på Olga Grjasnowa.
De har ett långsmalt bord i mitten av lokalen, och publiken fick sitta på pallar runt det. Jag hamnade bredvid en supersnygg bok, ”Tåg till Trieste”. Framsidan är fin, men framförallt var den matt och så himla skön att ta i. Lite som omslaget till Jens Lapidus ”Livet deluxe”. En sån bok man vill plocka upp och stryka på.
Jag vände och läste på baksidan och kunde konstatera att den innehöll tre favoritingredienser: tåg, Öst-Europa, nutidshistoria.
Någon dag senare hade vi bokcirkel och det var min tur att välja nästa bok. Gissa?

I måndagskväll var det dags att bokcirkla om den. För en gångs skull var vi alla överens. Vi gillade första delen mest.
Den utspelar sig i Bukarest, Rumänien när Ceausecu träder till makten och blir mer och mer diktatorisk. Huvudpersonen Mona är en ung tonårsflicka då, och hon är överhuvudtaget inte intresserad av politik utan bara av att vara tillsammans med Mihai som hon är passionerat förälskad i. Runtom henne är folk extremt politikintresserade däremot. Hennes pappa är litteraturprofessor och engagerad i kampen mot Caeusecu. Familjen gömmer en förbjuden skrivmaskin i ugnen och på den hamrar pappan fram manifest.
Det är väldigt mycket om hur diktaturen funkar, hur folk tänker, vad de får göra, vad de vill.  Min mesta kunskap om den här perioden och landet är bilden av det avrättade paret Caeusecu som ligger på ett torg. Förutom det? Tomt. Nutidshistorien i boken fängslade mig därför väldigt mycket, och de andra i bokcirkeln kände samma. Vi gillade också att det var en helt vanlig tjej som beskrevs. Politiken pågick runt henne, men hon levde liksom ett vanligt ”ospännande” liv. Allt behöver ju inte vara hjälteskildringar.

Saker vi inte gillade: det överdrivet utbroderade språket som är fullt av adjektiv och fullt av stark känsla hela tiden. För mycket! Kanske den rumänska språkdräkten som lyser igenom? Nu verkar ”Tåg till Trieste” ha skrivits på engelska som original, men man bär ju med sig sitt modersmål ändå.
Skildringen av tiden i USA dit Mona lyckas fly var vi inte heller särskilt förtjusta i. Här blev allt plattare och tristare, och det hände massa dramatiska saker som bara skyndades igenom. Det kändes inte så engagerat av författaren. Domnica Radulescu la ner hela hjärtat i Bukarest-tiden och sen var hon tvungen att knyta ihop säcken på något vis och hitta på en komplett historia? Kanske. Sista kapitlet och upplösningen var vi också väldigt svala inför.

”Tåg till Trieste” är en roman som vinner allt på att den utspelas där den gör. Hade Domnica Radulescu skrivit om tider och platser jag haft mer kunskap om hade jag förmodligen inte blivit så begeistrad, men genom att Bukarest skildras så fantastiskt så läser jag på. Man vill verkligen åka till Rumänien efteråt! Och maten, jisses, ge mig en god, smakrik tomat n-u. En fin sekvens i USA är när Mona blir bjuden på sin första McDonalds-burgare, tycker den är hemsk och tänker tillbaka på den rumänska maten.

Förlaget 2244 som gav ut den har en specialinriktning, litteratur från området kring Svarta havet. Mycket spännande ju!