Häromkvällen var jag vaken länge – trots att det var en skolkväll – och läste ut ”Tell the wolves I’m home”. Av de tre pärlor som Johanna L har tipsat om de senaste vårarna (”Jellicoe Road”, ”The fault in our stars” och denna) tycker jag att den här är bäst. Jag älskar verkligen de två andra böckerna också, men att både Johanna L och fd. Bokhoran Helena Dahlgren hyllar ”Tell the wolves I’m home”: sådant händer så himla sällan. Alltså verkligen sällan.
6 kommentarer
Jag håller med om att Tell the Wolves… är den bästa av de tre böckerna. Jellicoe Road gillade jag också, men The Fault in Our Stars var inte min kopp te alls. Eller… bra var den, men skulle ge den 3 av 5 om jag betygsatte den.
Men JoK, beror inte det främst på att Helena inte läser YA? Vi har ju annars ofta haft rätt lika smak / har läst samma böcker.
JoL och jag har ju ofta väldigt lika smak när det gäller böcker, tycker jag (undantag: skräck, mörkerlitt och Joyce Carol Oates – och Knausgård i mitt fall), men att vi alla tre läst och hyllat… det kanske inte har hänt förut?
Helt underbar bok! Jag är lite periodare när den gäller YA, men nu köpte jag ”Tell the Wolves…” och ”The Fault..” på samma gång. Snart händer det igen! :D
Ah, men det kanske är just det; att det händer så sällan att JohL, Hel OCH JoK hittar en bok som alla tre gillar.
Precis!
Jag läser Tell the Wolves I’m Home just nu och bara älskar den. Njuter av varje ord och läser långsamt. Frågan är hur man ska gå vidare när man läst ut den? Kan man någonsin läsa en annan bok igen?
Jag älskade också Jellicoe Road och The Fault in Our Stars. Vad är det med dessa böcker som gör dem så fantastiska? De har något gemensamt som jag inte kan sätta fingret på, något med själva stämningen i boken.
Har aldrig läst en svensk bok som skulle haft den stämningen i sig.
Rebecca Steads ”En nyckel, en gåta och fyra brev” (en hcg) är förresten magisk på samma vis.