”The moon and more” – Sarah Dessen

Det verkar som att Sarah Dessen har lagt om kursen lite i sina böcker? Från personlig utveckling med mycket fokus på kärleksrelation, har det i de två senaste, ”What happened to goodbye” och ”The moon and more”, blivit mer personlig utveckling, mindre kärleksrelation, men istället höjd kurs för familj i största allmänhet. Plus att de här två känns lite mer eftertänksamma och mogna och, vänta nu säger jag det; vuxna. Och varför inte? Man kan ju inte skriva samma historia om och om igen.

I den allra senaste, ”The moon and more”, heter huvudpersonen Emaline och hon har sin sista sommar hemma innan college börjar. Jag översatte ”Blunda och hoppa” i våras och är pga det extremt inläst på Remy från den. Emaline och Remy delar helt klart vissa kvaliteter. Båda är sjukt välorganiserade. Det är perfekt städade rum, to do-listor, och check check check på allt tills man når sina mål. Tex att plugga hårt så man kommer in på ett prestigefyllt college. En stor olikhet är att Remy är mycket mer cynisk och krass i sin syn på kärlek, medan Emaline är mer… normal? Iallafall inte bränd av någon mamma som gift om sig fem gånger. En annan olikhet är att Emaline har en hel familj som bryr sig väldigt mycket om henne, och för första gången i en Dessen-roman så finns det även en välfungerande mamma. Otroligt. Dags att måla ett stort kors i taket. Mammorna har alltid tidigare haft problem, eller haft problem i relationen med sin dotter, men i ”The moon and more” så finns det liksom inga såna grejer. Det är en alldeles okej mamma-dotter-relation. Lo and behold! Vad har hänt?!
Emaline har även två pappor. En hon kallar pappa och som hon växt upp med sen hon var tre år, och en biologisk pappa som hon kallar father och har högst sporadisk kontakt med.

Allt är förlagt till Colby, och det blir en parad av tidigare karaktärer och platser. Gas/Gro, bikeshoppen, Auden och klädaffären från ”Mycket mer än så”, caféer, Clyde från the Washroom. Men ingen Eli! Jag blev så besviken. Får man Auden typ tre gånger så kan man väl få en pyttescen med Eli, va va va? Allt jag kräver är en kille på cykel och ett hår som fladdrar lite under hjälmen.

Jag gillar ”The moon and more”, men man får vara beredd på att den är lite långsammare och mindre pirrig och förälskig än de tidigare. Mycket fokus ligger på om det går att ändra sig. Borde man det ens? Varför i såna fall? Hur kan man annars leva med tidigare misstag?
Är man ute efter det vanliga Dessen-konceptet med mest fokus på skitsöt kille så blir man kanske lite besviken på den här, men om man är redo att gå vidare från det, så yes, kör. Jag tycker bara det är bra att hon ökat på sina teman. Hon är superbra på att skriva pirriga killar, men om man redan har gjort åtta såna böcker är det väl förståeligt att man vill gå vidare? Och eftersom jag följer henne på twitter har jag läst typ tio uttalanden om att hon funderat på att någon gång skriva en vuxenbok, men än så länge är hon inte klar med ungdomsåren. Jag tycker nog att det börjar verka rätt klart nu? Det vore kul om hon nästa gång skrev om en mamma med tonårsdotter istället för om en tonårsdotter med mamma.