”Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen” – Jonas Gardell

Under ett par veckor har jag lyssnat på ”Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen” i bilen på väg till och från mitt arbete. SedanCD 1 matades in har jag varit beredd på att för eller senare falla i snorgråt. Eftersom jag redan sett TV-serien vet jag precis vad som händer. Alltihop har redan skett och nu återupplever jag det utan några som helst förhoppningar om att allt ska ordna sig till slut. Just därför är det med stor förvåning jag upptäcker att sorg inte är bokens primära känsla. Det är raseri.

De människoöden som drabbar läsaren är självklart sorgliga, om detta råder ingen tvekan. Vi får en lång historia om Reine, som egentligen aldrig fått vara riktigt lycklig i sitt liv. Han har haft fullt upp med att ägna alla sina dagar åt att inte synas, inte höras, inte märkas ända fram till dess att han dör under stora plågor, utan att någon ser, hör eller märker. Givetvis är det sorgligt. Det är hjärtskärande. Men så dundrar då Jonas Gardells oförställda stämma in och bryter den åtminstone delvis fiktiva historien genom att citera högst autentiska tidningsartiklar från mitten av 80-talet. Då spelar han inte en roll längre. Han talar varken värmländska eller eskilstunamål när han berättar om de svenskar i maktposition, journalister och läkare,  som påstod att smittan kunde spridas genom hosta och genom myggor. Då är hans röst så full av undertryckt raseri att ingen kan ta miste på att den här bokserien har fler syften än att släppa fram sorgen. Tårar behöver torkas, men fingrar skall också peka mot dem som gjort sig förtjänt av det. Mot dem som ogrundat skapat panik, som svartmålat, som klandrat. De nämns vid namn och nu är det deras tur att försöka smälta in i tapeten.

Att få höra detta, istället för att läsa det, är en särskild ynnest. Raseri är sällan vackert när det släpps fram med full kraft. I form av skrikgråt är det ohyggligt fult, men som en väsning mellan hörntänderna… Åh Gud, som Paul skulle ha sagt, det är förlösande.

Finns då något att kritisera? Ja, möjligen att några av bifigurerna får mer plats än vad berättelsen kräver. Just nämnda Reine förblir platt genom boken, och hans öde, hur sorgligt det än är i teorin, berör inte såsom många av de andras, även om de förärats färre sidor såhär långt. Passivt aggressive Seppo tog jag till exempel omedelbart till mitt hjärta. Och Paul! Det är en trippel sorg i mitt liv att han är bög, död och påhittad, för tänk er lyckan att få vara hans tjej.

Det är dags att runda av. Har jag sagt det jag ville säga?  Ja, förutom att detta med att jag nu snuvades på min planerade snorgråt i bilen känns helt okej. Det innebär inte ett lågt betyg – tvärtom. Jag föredrar att vara arg. I ilskan frodas handlingskraften och ännu finns mycket kvar att göra upp med.