Två tågresor och ”Ghana must go”

Stockholm – Jönköping t/r med tåg gjorde susen för att hinna läsa ut ”Ghana must go” av Taiye Selasi. ”Komma och gå” på svenska.

Jag gillar den mycket, berättelsen om familjen Sai. Pappa Kweko som dör av en hjärtattack i inledningen, hans före detta fru Fola, de fyra barnen Olu, Taiwo, Kehinde och Sadie. Från Ghana till USA och tillbaka till Ghana igen. Det är en väldigt skicklig debut, men innan läsningen trodde jag faktiskt att jag skulle gilla den ännu mer. Den är väldigt fint skriven, och Selasi är definitivt en skicklig författare redan, och det är onekligen en intressant familj hon har skapat. Men det där sista lilla extra? Den når inte ända dit.

Jag har läst att Toni Morrison var en av dem som puffade på henne lite, fick henne att våga skriva, och vissa teman som Morrison har i ”Beloved” finns i ”Ghana must go” också. Moderskap till exempel. Men Selasi skummar det som bara, det blir aldrig tillräckligt hårt för att störa på riktigt.
Och karaktären Sadie? Vilken crybaby, hörni. Det kan ju i och för sig funka väldigt bra att läsaren irriterar sig på någon, men Sadie ser jag inte den stora poängen med att irritera mig på? Jag tror bara att jag gör det oavsiktligt. Okejokej, din familj har en historia innan dig, jaja, men sluta gnälla och gå vidare någon gång.

”Ghana must go” landar på omdöme bra, men inte strålande fantastiskt underbar.