Det här är ett uppslag ur Margaret Stohls ”Icons”. En dystopi som handlar om några mystiska yttre makter som tagit över jordens 13 största städer och därmed fått kontroll över allt och alla och som sen dess håller befolkningen i ett järngrepp. Men så finns det några unga kämpar som försöker att… bla bla bla. Be mig inte gå in på detaljer för jag orkade aldrig koncentrera mig tillräckligt mycket för att greppa hur världen funkar i just den här dystopin.
Ni som gillar fantasy och sci-fi, blir ni aldrig trötta på det? Att man först måste klura ut världen, och sen komma ihåg alla nya regler? Jag blir då så trött, så trött.
Den här boken hade dessutom med jämna mellanrum insprängt textstycken av arten på bilden. Det kunde vara rapporter om gripanden, eller beskrivning av någon, eller hemliga mejl. Grejen var att man inte skulle förstå förrän långt in i berättelsen vad det handlade om. Alltså, det var typ en kursiv mördare. Något babbel från någon okänd avsändare som har som enda poäng att förvirra. Förlåt, jag menar, vara spännande. Om man sen – när man fattat vad det handlar om – orkar gå tillbaka och läsa de mystiska texterna iallafall.
Orkar man det? Inte jag. Jag orkade inte ens läsa dem i första vändan. En till likhet med kursiva mördare för de hoppar jag också alltid över.
Och ”Icons”? Sååå tråkig bok. Obegripliga ”spännande” texter, tråkigt skriven, superklyschiga karaktärer, kärlekstriangel med gamla kompisen mot nya heta killen, och säkert början på en ny trilogi. Såna här böcker är ju aldrig stand alone?
Man kan fråga sig varför jag fortsätter läsa sånt här när jag ändå klankar ner så mycket på det sen? Det är en rätt enkel anledning. Jag hoppas alltid på en ny ”Hungerspelen”.
4 kommentarer
Om jag blir trött på att behöva fatta världen och klura ut alla regler? Nej, för om det är bra så är det värt det. Jag menar – tyckte inte du att det var värt det i Hungerspelen, om du gillade den? Och är författaren skicklig så kan hen använda sig av det för att göra berättandet och storyn bättre. Men visst, dålig fantasy/sf är ofta RIKTIGT dålig.
Jag håller med Anna ovan, om det är välskrivet så är det ju intressant och spännande att klura ut världen. Men om det är dåligt så börjar jag bara (ofrivilligt) leta/hitta hål i berättelsen.
Men visst, alla dystopier följer ju mer eller mindre samma mönster. Nu har jag iof slutat läsa YA dystopier, men nämner ändå att jag tyckte att James Dashners The Maze Runner trilogi (med en prequel) var väldigt bra – mycket bättre än The Hunger Games.
Jag läser nästan bara sifi och fantasy och grejen är ju att en bra fantasyförfattare är så bra på att skriva in världen i handlingen att man knappt märker att det är en ny värld, helt plötsligt har man bara koll på den utan att ha behövt tråckla sig igenom massa tråkiga beskrivningar. Det är det som gör skillnaden mellan bra och dålig fantasy/sifi. Vissa förklarar världen som en naturlig del i berättandet, andra som inte klarar detta måste ge utförliga och givetvis skittråkiga beskrivningar som man aldrig orkar med. Det gäller bara att veta vilka som är bra ;)
Det är utmaningen att pussla ihop världsbilden och dess regler som är meningen för mig med science fiction och fantasy, till stor del, även om handlingen också är viktig. Jag antar att det är något liknande som att vilja lösa mordgåtan i deckare, vilket är något som intresserar många men inte mig.
Men som de övriga säger i sina kommentarer, en författare kan ju vara bättre eller sämre på att dela ut ledtrådar till sitt världsbygge. Ibland är det en viktig del av handlingen att man inte vet hur allt hänger ihop, men ett alltför hemlighetsfullt berättande är lika irriterande som en klumpig infodump.