”Vinterdagbok” – Paul Auster

Yes yes, jag läste ju Paul Austers ”Vinterdagbok” häromveckan. Den var… bra? Trevlig? Intressant? Allt det där, och ändå inte flämtande fantastisk.

Ramen är nutiden, att han i sitt sextiotredje år möter sitt åldrande och bestämmer sig för att börja skriva dagbok. Innehållet är hela livet, från barndom genom uppväxt, att börja skriva, leva utomlands, gifta sig första gången och få barn, skilja sig, träffa Siri, hans livs kärlek, och gifta sig för andra gången med henne och få ett till barn, deras liv ihop, hans mamma, hans familj, Siris. Ja, allt. Trevligt och intressant serverat i en bitesize till bok. Iallafall bitesize i jämförelse med andra dagböcker jag läst, som Noréns eller som Knausgård (ej en dagbok, men typ).

Auster skriver såklart flyhänt, han är personlig och öppenhjärtig, jag får jättemycket fint om Siri (är ju för evigt fascinerad av denna kvinna, och den inställningen delar jag definitivt med Paul Auster), och han bor på Manhattan och sen flyttar de till Brooklyn, och det är ungefär allt jag drömt om i en dagbok av Paul Auster. Och ändå, den här känslan när jag är färdig och slår ihop att det var det, nu går vi vidare. Alltså, den var bra på alla sätt, men jag började inte kocka ihop pestopasta. En vecka senare går jag inte heller runt och lever i Paul Austers värld. Men ”Vinterdagbok” var bra!
(Ursäkta, är det någon som hänger med i det här resonemanget?)