”Yarden” – Kristian Lundberg

Det började i höstas när jag var på Den Årliga Surströmmingssammankomsten med Den Utökade Familjen. (När man har en så pyttig familj som jag har måste man liksom utöka den med vänner och kalla dem familj.) Min moster satte abrupt hälarna i golvet på väg till köket och utbrast:
– Vad sade du? Du, som har läst så mycket! Har inte DU? Jag menar, den har ju till och med BENGT läst!

Bengt är min morbror och boken vi pratade om var ”Yarden” av Kristian Lundberg. Men sådär är det ofta för mig. Något blir så hajpat att det blir lite, kvävande, och sedan läser jag det fyra år senare och börjar direkt vråla om att ingen har sagt att jag borde läsa och känner mig sviken. Den här gången bestämde jag mig för att hålla stånd med en fyraårings envishet. Läste alltså inte boken trots att till och med morbror Bengt gjort det.

Så i julas fick jag då ”Yarden” i present av min svåger som inte ingår i den smått störda skara som blir inbjuden till den årliga surströmmingshelgen. Helt ovetande var han om den scen som utspelat sig i september, han tyckte bara att ”det kändes som en Åsa-bok”. Ja, så då blev ju pressen så pass stor att jag var tvungen att läsa. Det hade varit skämmigt annars.

Detta var en knapp månad sedan, och eftersom jag läste ut boken på två dagar har jag sedan ägnat mig åt att tänka på den, prata om den, bläddra i den, samt förtvivlat försökt få ur mig en text om den som är rättvis och, framförallt, värdig. Hittills utan framgång. Och nu säger någon att ”Yarden” ska bli film, och då måste jag för helvete spotta ur mig något som är något annat än ”varför har ingen sagt att ”Yarden är bra?”.

”Yarden” är lysande. Föreställ dig en krutdurk som bara väntar på att antändas av minsta gnista. Vartenda välvalt ord briserar och skakar, och det med all rätt, för det är en skamlig bild av Sverige som målas upp. En sanning mycket långt ifrån solidaritet och alla människors lika värde, och allt annat som Sverige en gång var känt för. Kristians klassresa tillbaka nedåt, från att skriva hyllade dikter till att utföra hårt kroppsarbete på Yarden i Malmö, är en berättelse om det fattig-Sverige som inte Janne Josefsson vill tro på. Där människor har dubbla jobb för att kunna sätta mat på bordet till sina barn. Där man får ta skeden i vacker hand och gå till jobbet för att det inte finns pengar till bussbiljett. Där man kan bli uppsagd på stående fot på grund av ett rykte som startats av någon som vill ha ditt skift, eller som helt enkelt inte gillar dig. I bemanningsföretagens Sverige är alla verkligen utbytbara. Näste man i kö klagar inte på att det är för korta raster eller att arbetsplatsen är för kall, han är bara glad att få ett skift. Mössan i hand, buga för överheten. ”Tack så mycket, gode herrn”. Fan, det är utvandrarna! Det är ett gnetande från bittida till kväll. Det är en stenåker utan slut. Dit har vi kommit tillbaka.

Ja, jag blir förbannad när jag påminns om vad det moderna Sverige innebär. Också detta att jag måste påminnas, väckas, eftersom jag själv har det så äckligt bra där jag nu sitter i soffan och skriver på en av hemmets fem datorer, gör mig förbannad. Kanske var det därför min familj bokstavligen satte boken i näven på mig, för att de vet att jag gillar att bli förbannad. I min familj gillar vi att vara en hotfullt skakande tunna krut. Det vet jag, och det vet morbror Bengt!

En värdig recension? Det vete tusan. Men här har gjorts fler försök.