I amerikansk YA läggs ofta ganska stor vikt vid att ungdomar som är 16-17 år och blir kära och sen tillsammans, de har träffat sitt LIVS KÄRLEK, de är själsfränder, nu ska de hålla ihop resten av livet. I vissa böcker blir det också giftermål innan 20 års ålder. (Inte bara i ”Twilight”, det finns fler exempel men jag tänkte inte spoila sluten.)
Som svensk, vuxen person (som också skriver ungdomsböcker faktiskt) stör jag mig på det här av den enkla anledningen att statistiskt sett så är väldigt få personer vid 35 års ålder fortfarande ihop med samma kille/tjej som när de var 16.
För att parafrasera Lena Dunham i ”Girls” lite grann, kan man inte lika gärna skriva om en stor kärlek i livet, som den stora livslånga kärleken? (The voice of my generation eller a voice of a generation.) Ingen tänker väl att det kommer ta slut inom några veckor eller månader när de är jättekära, det fattar ju jag också, men det står väl inte mellan antingen den superkrassa, realistiska synen eller att börja planera bröllop så fort man fyller 18? Det finns en jättestor gråskala. Tack och lov.
Ja, hej hej från Realisten nummer Ett
OBS, jag förlåter det här greppet i John Greens ”The fault in our stars” för i den så är ju Hazel Grace väldigt medveten om att hennes liv inte kommer bli så långt. Hon har några år kvar bara. DÅ får man tänka att han är hennes livs kärlek. Men inte annars.
OBS 2, jag inser också att det här synsättet hänger ihop med den amerikanska dubbelmoralen kring sex och det kontroversiella att skriva om sånt i ungdomsböcker. Men även författare som är lite mer utmanande och frispråkiga har ju fallit i den här fällan.
4 kommentarer
Personligen stör det mig inte så mycket, men så blev jag och killen tillsammans när jag var 17 och vi hänger fortfarande ihop nu 12år senare ;)
Att tro att den man träffar är DET stör mig inte, men tidiga bröllop är lite väl vanligt, det kan jag hålla med om.
Nu läser inte jag så mycket YA men jag tror att många ungdomar faktiskt funkar så. Jag gjorde det definitivt, var varje gång övertygad om att det här var den stora kärleken och att vi skulle leva tills döden skilde oss åt. Om man inte trodde det, varför skulle man då bli ihop liksom? Och även om verkligheten ibland slog emot lite hårt så är ju en av de fina sakerna med att vara ung att man kan ha ett lite distanserat förhållande till just sådant som verkligheten…
Jag håller verkligen med! Särskilt som det i alla de här dystopierna (och även andra som Twilight osv) förmedlas som rätt och rimligt att offra ALLT för den Stora Kärleken (i många av böckerna är dessutom kärleken en person man känt väldigt kort tid, bara pratat med vid ett par tillfällen och vet väldigt lite om). Vänner, familj, allt man tidigare trott på och värderat – allt offras för heteronormativa kärleken. Tycker det ger en väldigt obehaglig känsla, särskilt när det återkommer i bok efter bok.