Fnissar lite åt att jag redan halv tio igår kväll var så trött att jag skrev ett helt osammanhängande inlägg om boken jag flowläste och dessutom var så trött att jag somnade tre ggr medan jag gjorde det.
Ej cool katt, denna småbarnsmorsa.
Men boken var bra – det var Masha Gessens nya om Pussy Riot. Och jag skulle vilja googla massor inför den recensionen, mina förkunskaper om Pussy Riot var faktiskt pinsamt dåliga. En sådan där företeelse jag lätt hade kunnat dela en massa åsikter om helt okritiskt på Twitter bara för att Madonna gav dem sitt stöd på sin konsert i Moskva. Raljerar lite nu, men ni fattar.
Man ska liksom tycka att Pussy Riot är bra.
Jag visste ungefär så mycket, och att de var ett gäng tjejer som hade åkt i finkan för sin Putinkritik. Men bakgrunden visste jag väldigt lite om, liksom hur själva rättegången gick till.
Jag tror inte ens jag visste hur många medlemmar som fanns i gruppen och vad de egentligen gjorde. Nåt popband a la Tatu tänkte jag, fast kanske lite mer anarkistiska.
Det här var i augusti 2012, när jag var ganska nygravid med Ejda och tillbringade veckor i ett töcken av spyor och konstant trötthet. Spydde 7-8 ggr om dagen och struntade helt i att ta in en enda nyhet från omvärlden, såvida det inte handlade om citronkoncentrat (drack flera flaskor nästan outspädd sådan om dagen).
Sedan blev det ganska tyst om Pussy Riot i svenska medier, lagom tills det att jag kvicknade till. I dimmorna hade jag uppfattat att Putin var (är) ett riktigt jävla praktarsle och att man skulle stå på Pussy Riots sida. Ungefär.
Så det gjorde jag. Det GÖR jag, för Gessens bok har inte fått mig att ändra åsikt.
Men den är inte inställsam och hon är inte okritisk till gruppen. Som alltså inte är nåt popband som gör bra musik, utan om något ett konstnärskollektiv som använder framför allt musik och video för att nå ut med sitt budskap – Ryssland är på väg åt helvete och det är i någon mån resten av världen också. På ett ungefär. Masha Gessen fångar mycket initierat dagens Ryssland och den ledarstil och spritkultir som råder där. Och hon talar inte om för dig som läsare hur du ska tycka.
Det är någonstans ganska viktigt tycker jag, för det är inte så vanligt i den här typen av böcker. Men Gessen har öga för sådant.
(Mer om det i morgon för nu har jag IGEN somnat två ggr av ren och skär trötthet och har ej hunnit googla)
1 kommentar
Nu blir jag också sugen på att läsa den här! Vet ungefär lika mycket, trots att jag nyligen såg en tv-dokumentär om dem (var det K Special?), men jag tyckte inte den var så bra. Iaf, alla vet ju boken är bättre än filmen, alltid.
(OBS OBS jag vet att den där dokun inte bygger på boken.)