Det var ju lustigt att jag, när jag skrev om Kinsella, fick klagomål på Jan Martinsons deckare med antikvitetshandlare Homan och hans katt Cléo i huvudrollen. Lustigt för att jag idag norpade åt mig en Homandeckare i gratishyllan på flygplatsen i Kiruna.
Det är inte bra. Alltså alls inte bra. Det är en sådan lustig mix av kvinnofientligt material och samtidigt så medvetet om genus – kanske är det så som vi människor är mest iofs. En i många fall dålig kombination av genus och miljö. Eller arv och miljö om man så vill.
Homandeckarna är många. Jag har läst – inte riktigt alla – men ganska många av de som finns och det är ju alltså inte så himla superbra.
Men bättre än Kinsella. Och, kanske för att vi är mitt uppe i samtiden nu ju, är det skillnad på Homankritiken och Kinsellakritiken just i det att vi är så förlåtande i många fall mot det som var då – första Homandeckaren kom ju för 40 år sedan.
Kön förstås. Men andra saker som spelar roll med.
Hursomhelst är jag och Homan inte 100 homies, så jag gjorde en egen variant av bookcrossing på Arlanda C. Vi får se om och var den tar vägen. Jag minns inte vad den heter, det säger ju också något om allt detta.
1 kommentar
Klagomålet på Homan består i att alla mr Mårtensons böcker är likadana. :-) Kanske inte direkt något fel på dem, men har man läst 20 st kan man dem ju nästan vid det här laget. Men hans historiska anekdoter har sin charm och det är därför jag fortsätter läsa dem fast persongalleriet har gått i stå sedan 20 -30 år tillbaka. Han kör med typ samma karaktärer men byter namn på dem mellan böckerna. ;-)