Medan Jo den stora (JOTUS som vi brukar skoja, med hänvisning till POTUS) tar sig an herr Tikkanen, fortsätter jag min vurm för frun. Lånade ju Märta Tikkanens ”Nu imorron” på bibblan i november och ja, det har väl blivit ett par omlån på den innan jag hann klart men åh! Så arg man blir på Henrik. Det är inte svårt att förstå att paret i boken är Henrik och Märta även om det är lite omskrivet och det är så alldeles tydligt sjuttiotal i den här boken. Hur man ansåg att familjer skulle vara då, den där frigjordheten som skulle få finnas och barnen liksom vid sidan av, ständigt kämpande mot den där friheten på något vis. Jag vet nu inte om det är fel eller rätt, jag varken kan eller vill döma hur man levde då eller hur man ska leva nu. Men jag tycker aldrig det är rätt att någon får ta så stor plats i en tvåsamhet (om man tänker på de vuxna först och främst, för barn har ju så litet att säga till om i hur föräldrarna väljer att leva, de måste ju haka på alla dessa livsval vare sig de vill eller inte) som mannen i den här relationen gör. Att det bara är en som bejakar, på bekostnad av den andre. Rättvisan! Jämställdheten!
Jag tänker jättemycket på hennes självbiografiska böcker när jag läser ”Nu, imorron”, de ger ett ramverk till berättelsen som är så tydligt nu, men som ju inte fanns då, för andra som läste den här debuten när den kom. Då visste väl inte ”alla” hur Märta och Henrik hade det, men kanske kunde ana. Nu vet vi ju, åtminstone Märtas version och även delar av Henriks.
Och jag tycker så mycket om hur Märta skriver! Den här andlösheten, sättet med meningarna. Hon måste skriva snabbt, snabbt innan barnen vaknar och innan Henrik pockar på. Jag tänker att den andlösheten kommer därav, på något vis. Men det ger något extra till språket även om det säkert inte var så roligt.
Det handlar alltså om en man och en kvinna. Han måste resa bort, han behöver komma ifrån, han är ju en skapande människa och barnen suger musten ur, frun suger musten ur, familjen suger musten ur. Hon är huvudpersonen och berättar för honom hur deras relation ser ut och är, utifrån hennes perspektiv och utifrån den här resan. Där en kvinnlig bekant till dem båda plötsligt följer med. Hon anar oråd där, men bestämmer sig för att inte visa det utåt, varken till honom eller medresenären. Tråcklar sig igenom vardagar, få det att gå ihop, livspusslet.
En relationsroman med andra ord. Mycket mumma, som alltid med Märta Tikkanen. Hon är en av mina riktigt stora förebilder ur så många perspektiv, som skrivande människa och som feminist.
