”Det jag redan minns” – Mats Kempe

Ikväll ska Michael Mortimer, det vill säga Daniel Sjölin och Jerker Virdborg, vara med på Babel. De har redan fått mycket utrymme att prata om sitt gemensamma projekt under pseuodym, om att ändra riktning och skriva något annorlunda, och inte minst om hur viktigt äventyret är för publiken och dem. (Eller hur viktigt det borde vara för publiken, enligt de två författarna?)
Jag önskar att Mats Kempe fått en del av det mediautrymmet för sin senaste novellsamling ”Det jag redan minns”, för den är också ett helt nytt äventyr och dessutom riktigt bra.

Jag ledde ett samtal med honom på bokmässan i höstas så jag läste 3-4 av hans novellsamlingar inför det. Bra, pricksäkra, välskrivna. Alla kretsar kring familj, relationer och vardag. Det är liksom mycket tråkig tisdag spetsat med fina detaljer. Allt är mer lågmält än stort och dramatiskt.
Sen skulle vi läsa hans nyaste i min bokcirkel tidigare i våras. ”Det jag redan minns”. Döm om min förvåning när det visar sig att han har skrivit i en ny genre, fantasy. Och att jag tycker det är jättebra!

Han har tagit sin realistiska, vardagsförankrade stil och förlagt den på en plats som han kallar Den Animerade Staden. (Ibland känns DAS som Sundsvall, ibland som en amerikansk liten håla.)
Det känns precis som vår nutid med den lilla avvikelsen att alla noveller innehåller fantasy-element.
Ungdomarna som får frågan av en författare om de vill vara med i hans roman, och sen händer allt som han skriver om även i deras riktiga liv. De lever i romanen några månader, har ingen egen vilja.
Den kvinnliga forskaren som har observerat att olika djur går ut på ett visst ställe på en väg för att begå självmord. Djur! Och det är så många att det inte är en slump.
Killen som hyr en lägenhet och börjar hitta en urdrucken kaffekopp med rött läppstiftsavtryck på köksbordet när han kommer hem, trots att ingen annan än han har nycklar. (Just den novellen var så Murakami-sk och fin.)

När vi hade bokcirkelträff blev det så att vi satt och utbrast ”just det, den, ja!” för varje novell som någon av oss tog upp som särskilt bra.

Jag tycker lätt det blir så att man vet ungefär hur erfarna författares nya verk kommer att vara, och efter 5-6 böcker är det väl snarare en fråga om man som läsare vill få mer av samma stil. Är jag sugen på ännu en Torgny Lindgren eller Bengt Ohlsson, eller är jag färdig med dem? Jag menar inte att författare inte utvecklas, men det är inte så ofta de gör monumentala lappkast och prövar något alldeles nytt. (Och oftast är väl då det där lappkastet att de skriver en deckare?) Därför är ”Det jag redan minns” så ovanlig. Jag gissar att Mats Kempe har haft riktigt roligt när han skrev den, för jag tycker att genrebytet har gett honom en massa ny energi. ”Det jag redan minns” är verkligen ett läsäventyr i sin bästa form. Överrumplande, överraskande, lockande, rolig och mycket väl genomförd.