Åh, jag och svårigheten i att läsa bildbaserade verk, del 65… Jag vet att jag läser för snabbt, och att jag mest fokuserar på texten och skyndar över bilderna, men trots att jag vet det här så läser jag ändå för snabbt.
Det är väl därför Liv Strömquists serier funkar så bra för mig. Där är det massa text. Jag måste dröja kvar på varje sida. Men andra serier, med typ en (1) snygg / rolig / tankeväckande bild och ett par rader text på varje sida? Swosch! Klar. Jag tar inte alls till mig den snygga / roliga / tankeväckande bilden som jag borde.
Nu har jag läst Lotta Sjöbergs ”Det kan alltid bli värre”. Jag tycker hon skriver på ett mycket sarkastiskt och cyniskt vis, och det är precis i den stil jag gillar. Liknande Nina Hemmingsson. Svart och hårt. Och vissa bilder är så himla snygga med broderade tavlor med text som ”Jävla valfrihet stör mig inte”. Det är överlag mycket påhittighet i ”Det kan alltid bli värre”. Slöjdat, sytt, tryckt, fotat, vanliga ritade. Både bra oneliners och bra längre texter.
Men sen är det formatet, och då främst min svårighet med det. Snabbläsningen. Det kan vara hur cyniskt och bra som helst, men det touchar mig ändå bara på ytan. Jag surfar igenom boken snabbt och tänker jahapp, det var det. Serier känns sällan eller aldrig lika mycket för mig som det gör när jag läser en roman och tvingas lägga ner mer tid.
Den här texten är alltså hundra procent ”it’s not you, it’s me”. Lotta Sjöberg är jättebra, det är bara jag som inte förmår att helt uppskatta det.
