”Divergent” – Veronica Roth

Det finns ju ingen som är så trött som den som precis ska gå på semester. Hade min rektor sagt åt mig att arbeta i två veckor till hade jag lagt mig ner på fläcken och smält bort.Perfekt var det då att jag upptäckte att bioaktuella ”Divergent” fanns i pocket. Den passade mig perfekt just nu! Jag började läsa den i lördags morse och sedan läste jag precis hela dagen. Mmm, books!

En tanke bara: vilken himla trist framtid vi kommer att möta om en enda av alla de här dystopierna slår in? Panem? Fulingby*? Det Chicago som Tris i ”Divergent” växer upp i? Det är alla möjliga mer eller mindre fantasifulla lösningar som framtidspersonerna hittat på för att det inte ska bli krig. (Och så blir det krig ändå? :-PPPppp). Jag vet i sjutton vilket framtidsscenario jag skulle välja. Vet ni?

Johanna L har läst ”Divergent” och skriver:

Snabbläst och ganska spännande om ett samhälle som är uppdelat i fem olika fraktioner / grupper och när man är 16 väljer man baserat på ett personlighetstest vilken man ska tillhöra. Alla fem har olika uppgifter i samhället. Beatrices föräldrar tillhör den osjälviska gruppen som pga sin läggning får styra samhället. (De har ju inget vinstintresse.) Men Beatrice känner sig inte så osjälvisk och hennes test visar att hon är en av de farliga: hon har lite blandat i sig! Flämt! Hennes val blir att gå emot familjen och ansluta sig till de som ska försvara samhället. The dauntless. Ett nytt namn; Tris, några veckors hård träning och urvalsprocess följer där man ska se vilka som platsar och det är ju skitsvårt men det finns en spännande instruktör, Four, som är ganska speciell på många sätt och… You fill in the blanks.

JohL skriver också att hon tycker att Tris är menlös. Jag tycker inte att hon är så menlös, men jag har svårt att förstå vad instruktören Four ser i Tris, eftersom jag-berättaren så effektivt skriver ner sig själv hela tiden. Men deras relation skildras fint, tycker jag. Jag måste flika in: jag älskar förälskelsepirr i ungdomsböcker. Men det knepiga är ju att man blir lika förälskad när man är 37 år. Varför är förälskelsepirret inte lika pirrigt i romaner för 37-åringar?

Jag tycker att ”Divergent” är ovanligt våldsam för att vara en bok för en ung publik eller har ungdomsböckerna överlag blivit mer våldsamma?  Är det överhuvudtaget problematiskt med ungdomsböcker där huvudpersonerna slår ihjäl varandra, sticker vassa saker i sina fienders ögon om natten eller sparkar på den som ligger? Är det överhuvudtaget problematiskt med böcker där huvudpersonerna slåss? I ”Divergent” är slagsmålen oftast motiverade. Men Tris gör utfall ibland. Ser en person som hon inte tycker om och känner att hon vill slå den. Ibland tycker jag att hennes utfall är svåra att förstå. I ”Divergent” måste Tris bevisa sig värdig att bli en av de ”tappra” (the dauntless). Hon måste kunna slåss, hon får inte vara rädd, hon måste vara modig. Här finns plats för funderingar kring mod. Four är hemskt modig, reko, snäll. Jag gillar det.

”Divergent” är superbra semesterläsning. Jag sparar fortsättningen ”Insurgent” till en lång resa som jag ska göra i sommar. I höst kommer den tredje och avslutande delen i trilogin.

* = Alltså! Jag hade glömt: heter städerna i Scott Westerfelds ”Ful”-trilogi verkligen Fulingby och Snyggingstan? Det måste vara VM i fantasilösa namn.