Jag läste ut ”Eleanor & Park” häromdagen. Den var himla fin. Ganska rolig och också hemskt upprörande. Det där fina förälskelsepirret som jag skrev om när jag skrev om ”Divergent”. Här finns det upphöjt till 20. Och det fina är också att man liksom inte riktigt fattar varför Eleanor och Park, två tonåringar som träffas på en skolbuss i en håla i USA plötsligt blir kära i varandra. Det är faktiskt ingen stegrande kärlek. Den är smygande. Park och Eleanor anar den inte. Visst är boken förutsägbar, åtminstone om man har läst en hel del ungdomsromaner, men kärleken är aldrig förutsägbar. Helt plötsligt fattar Park Eleanors hand och sedan är han en Eleanorjunkie som måste få röra fler kroppsdelar. Min erfarenhet är att kärleken överväldigar. Den kommer smygande och plötsligt inser man att man banne mig dör om man inte får ta på den där personen som sitter mitt emot en. Jag tycker att det är fint skildrat i ”Eleanor & Park”.
Däremot tycker jag att det inte har skrivits tillräckligt mycket om Eleanors mammas pojkvän. Han är en helt vidrig person. När boken är utläst är det som att jag inte kan ta in vidden av vilket äckel han är. Men jag gillar Parks pappa. Jag gillar hur Parks mamma och pappa försöker och hur de överraskar. På så sätt blir de mycket mer levande än Eleanors mamma, pappa och mammans pojkvän, som är schabloner av en vuxenvärld som sviker.
Johanna L har skrivit mer utförligt om ”Eleanor & Park” här.
2 kommentarer
Bra bok! Har precis läst ut den. Letar nu efter en liknande att läsa i sommar.
Jag älskar den boken. Precis som du så är jag förtjust i Parks pappa. Jag tror det är 42åringen i mig(med en 13 årig dotter) som avgudar dessa kärleksfulla föräldrar som har förmågan at ta rätt beslut som ofta är väldigt modiga.