Jag blev nyss klar med ”Onda flickor” av Alex Marwood, och mer om den lite senare. Först det här: vad jag INTE känner mig hemma när jag läser om England! Jag läser ju mycket på engelska, men det är verkligen en majoritet amerikanska författare. Som skriver om amerikanska miljöer. Förorter, småstäder, New York, mellanvästern, Californien, överklass, underklass, medelklass. Allt går bra. Jag gillar allt. Men när jag någon enstaka gång plockar upp en brittisk författare som skriver om England? Svååårt. Det beror väl dels på att jag har varit där så lite, ett par gånger i London och en gång i Oxford, men också att jag läst så lite om det. Jag kan inte koderna, fattar inte referenserna, har inte koll på vad som är vad.
För att återknyta till ”Onda flickor”, den utspelar sig på en engelsk badort. Som jag verkligen ogillar. Nu är det här en deckare, så orten beskrivs ju med flit inte från sin bästa sida, men jag tänker bara på hemska marknader där folk säljer fula saker och så kommer något tråkigt tivoli dit också men ingen åker attraktionerna, de står bara där och pumpar ut sin hemska muzak. För att riktigt befästa deppet. England blir extra eländigt och trist genom mina förbestämda uppfattningar.
Jämför detta med att jag läser om en amerikansk badort. Då behöver det inte ens vara handling som fokuserar på en lyckad människa i ett snyggt Hamptons-hus, utan det kan lika gärna vara om någon som har det mycket sämre, men jag ändå bara åååååh, härligt. Älskar att läsa om USA i allmänhet, och om New York i synnerhet. När det gäller England så kan jag väl sträcka mig till att tolerera att läsa om London, men resten av landet? Nja.
Fler inlägg som relaterar till det här ämnet:
Vilka är dina inre miljöer?
Romanmiljö: amerikansk suburbia.
Om att läsa om olika platser.
7 kommentarer
Skrev just om S J Bolton och min absoluta kärlek till det engelska. Det lite inskränkta och kanske fula, men en av mina favoritmiljöer. Men så älskar jag ju allt franskt också och känner mig sällan hemma i de amerikanska miljöerna.
[…] L på Bokhora skriver om sin svårighet att läsa böcker som utspelar sig i Storbritannien och jag vill minnas […]
Sånt här är spännande! Som så många andra har jag en kärlek till det litterära England, särskilt JK Rowlings och Edith Nesbits lantliga slottsengland, men även det miserabla, sotiga industriengland som i This Is England eller Billy Elliot.
Kan ha att göra med att jag vuxit upp i en industriort byggd av britter, så här ser jävligt engelskt ut. Amerikanska miljöer tycker jag känns lite uttjatade från tv-serier och filmer.
Nu tycker jag visserligen att ”Onda flickor” är en välgjord och oväntat spännande deckare (är även mycket förtjust i ruggiga S.J. Bolton!), men det beror knappast på att de just är brittiska. För min del är det snarare svenska, amerikanska och vissa europeiska miljöer som lockar i så fall. Tur att vi alla är olika!
Jag känner precis tvärtom! Känner mig alltid direkt hemma i det engelska och älskar det. Men trots att jag läst mycket amerikansk litteratur (och man annars också på alla sätt översköljs med amerikansk kultur) så känns det amerikanska – samhället, kulturen, människorna – alltid lite avigt och främmande. En bra engelsk bok känns som den handlar om ”min” miljö, men en amerikansk bok – även om jag älskar den – läser jag alltid som en utomstående betraktare.
Bland annat eftersom min svärmor är engelsk och kommer från badorten Southend gillar jag att läsa om England. Visst är det så att det är lättare att läsa om platser man kan relatera till. Jag har (liksom du, har jag för mig) ett problem med franska böcker.
[…] det är ”säsongsavslutning” i dag kör vi en enkel fråga den här veckan! Johanna på Bokhora skrev för en tid sedan att England INTE är hennes litterära land, vilket jag inte alls kan […]