Jag har varit bortrest i tre veckor och jag hade räknat med att läsa så himla mycket. Fem pocketböcker att lämna efter vägen och lika många e-böcker för säkerhets skull. Det visade sig dock finnas så himla mycket att titta på och människor att prata med under båt- och tågresorna att böckerna stannade kvar i handbagaget. Nattbussarna var nedsläkta och under flygresorna var jag så himla rastlös (men jag läste Liv Strömquists vulvaserie i senaste Galago – läs den, den stannar kvar och jag kommer att återkomma till den ofta).
Nå, ”Eleonor & Park”, lästes ut. Sedan läste jag ”Fördjupade studier i katastroffysik” under otroligt många dagar. Jag tyckte väldigt mycket om den. Jag tänkte på den ofta när jag inte läste. Jag ville läsa i den hela tiden, men jag ville inte att den skulle ta slut. Det finns uppenbara likheter mellan Marisha Pessls debutroman och Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Jag var lite orolig för det. Det finns få böcker som jag har blivit så besviken på som ”Den hemliga historien”. Antagligen på grund av att människor som jag håller av och vars boksmak ibland liknar min talar så varmt om den. Med ”Fördjupade studier i katastroffysik” lyckades jag balansera mina höga förväntningar med en avgrundsdjup rädsla inför att bli besviken igen. Den här rädslan kunde jag släppa efter ett tiotal lästa sidor. Jag tyckte om katastroffysiken.
I ”Fördjupade studier i katastroffysik” träffar vi Blue, med en (extremt) självupptagen pappa som är gästprofessor och byter arbetsplats minst två gånger varje år. En stor del av Blues undervisning har hon fått genom böcker och genom sin far. För Blue har det här inneburit att hon är otroligt lillgammal och att hon aldrig har gått ett helt läsår på samma skola, förrän hennes sista år i high school. Där blir Blue snabbt upptagen i en speciell elitistisk grupp elever som har ett nära band till en av lärarna på skolan, Hannah Schneider.
Hannah Schneider är en ganska mystisk person och varför hon väljer att tillbringa sina söndagar tillsammans med en grupp high school-elever är inte alldeles glasklart. Boken spänner över i stort sett hela läsåret och jag tycker att slutet har många likheter med Marisha Pessls senaste bok ”Nattfilm”, som även det är öppet och fritt för tolkningar. Det är irriterande, frustrerande och helt underbart.
Marisha Pessl har ett speciellt sätt att beskriva hur amerikanska high school-tjejer svänger med sitt hår (Jade) eller hur en milkshake smakar. Om man börjar reflektera över antalet liknelser på en sida blir läsningen nästan outhärdlig. Det är ett evigt ”som om han”, ”som om hon” eller ”som om det”. Man gör bäst i att inte fundera så mycket över de här ibland de här ganska långsökta liknelserna. Då är läsningen fan-tas-tisk. I språksammanhanget bör översättare Eva Johansson såklart nämnas. Kombinationen Pessl och Johansson landar i en mycket angenäm läsning med formuleringar som jag ibland måste läsa högt för mig själv eller för andra. Jag kommer att behöva läsa om den här boken av flera anledningar, kanske diskutera slutet i en bokcirkel, stryka under några favoritformuleringar.
Här skriver Johanna Ö om boken (inlägget är sju år gammalt – jag är alltid sist på bollen!) och här kallar Caroline (som var med och startade Bokhora och skrev här de första åren) den för ”för mycket poserande”. Mja, jag gillar den mycket trots allt. Jag måste dock fundera på om jag ska ge den fyra eller fem (av fem) på Goodreads.
P.S. Slutresultatet under de där tre veckorna blev två och en halv bok. Nu tar jag semester från semestern och lägger mig i badet med ”Ilustrado”.
5 kommentarer
Jag älskade Fördjupade studier… och blev därför sjukt besviken på Night Film (som jag köpte direkt när den kom ut). Jag vet inte om jag tyckte de var så lika, men nu jag tror iallafall att jag kommit fram tid varför jag hatade Night Film så: jag stod inte ut med huvudpersonen. Han och Blue är ungefär på samma mognadsnivå, vilket funkade utmärkt för en sjuttonårig tjej med drev mig till vansinne hos en trettionånting man som dessutom är förälder. Arggh.
Jag tycker att likheten mellan sluten i Pessls båda böcker är att de lämnar läsaren med en tvekan. Vad hände egentligen? Vad händer nu? Vad händer sedan? Hade jag varit elak hade jag påstått att det förmodligen beror på att Pessl inte vet hur hon ska knyta ihop säcken, men jag tror att hon vet. Slutet är upp till mig som läsare. Tror du att Blue någonsin återser sin pappa?
Hej!
Alltså… Jag måste bara säga att jag inte alls förstår den vad som är läsvärt eller intressant med den här boken?
Den är så uppenbart mer än inspirerad (snarare plagierad…) av Den Hemliga Historien att den helt enkelt känns överflödig. Varför skrevs den alls?!
Sen kan jag väl hålla med om att Den Hemliga Historien kanske inte är den höjdarbok folk gärna vill påstå att den är, men de är båda böcker som kanske helst bör läsas när man är i tonåren (och gärna själv skulle ingå i en ’elitistisk’ grupp) och då vinner Tartts språk och karaktärer helt klart.
Pessls bok är slarvigt skriven, språket får det att krypa i skinnet och det är ärligt talat svårt att förstå att någon vuxen människa skulle ha något intresse av den här gruppen schablonartade tonåringar. Så dekadenta! Så skadade! Så vackra! Aaaagh. Det enda som är värre än hennes krystade meningar och trötta liknelser är möjligen illustrationerna. Herregud.
Jag har inte lyckats ta mig igenom den än… Kanske ska ge den ett nytt försök!
Brukar nämna denna som min favoritbok när jag får frågan och kan därför inte förstå hur någon inte kan gilla den. Det blev dock smärtsamt uppenbart att det tydligen är möjligt när jag minibokcirklade den med min bloggkompanjon…