Om Bernhard och det självbiografiska
Jag packar alltså upp mina boklådor. Känslan av att igen återse alla mina böcker, som legat undangömda i snart en månad, tänker jag mig att är ungefär densamma som den här fina gorillan känner medan den leker i lövhögar. Jag känner mig orimligt ivrig. Riktigt barnsligt glad. Det finns så mycket jag älskar i de här lådorna. Franz Kafka. Kristina Lugn. Slavoj Žižek. Eiríkur Örn Nor∂dahl. Hjalmar Söderberg. Och mycket, mycket mer.
Den bok och den författare jag tänkte skriva om i dag heter Thomas Bernhard. En av den tyskspråkiga litteraturens allra största namn under den senare delen av 1900-talet. För mig är han en relativt ny bekantskap. Jag läste, i höstas, romanen ”Skogshuggning”, som jag visserligen blev förtjust i även om det inte blev den stora läsupplevelse jag har hört att Bernhard har varit för många andra. Jag fick dock mersmak. Och sedan, efter att min goda vän i Stockholm skickade mig ”Självbiografierna”– boken har varit slutsåld ÖVERALLT, så tack för tjänsten, Zac! –, utgivna i en samlingsvolym av bokförlaget Tranan, ja då verkligen drabbades jag av Bernhards prosa.
”Självbiografierna” har bara funnits hemma hos mig sedan december, och är en av de nyaste böckerna att sållas till mitt bibliotek, men redan nu har jag fyllt sida efter sida av Bernhard-citat i mina anteckningsböcker. Eftersom jag själv under de senaste åren främst har skrivit självbiografiskt, är det naturligt att jag lyssnar lite extra mycket på Bernhards självbiografier när det handlar om just skrivandet. Vad innebär det att skriva om sig själv?
För Lars Norén handlade det, i dagböckerna, om att på ett väldigt rigoröst sätt låsa fast – eller kanske snarare mana fram – jaget i en uppräkning av dagliga rutiner och händelser. En antites till det här sättet att skriva om sig själv hittade jag i ”Källaren” (1976), den andra boken i Bernhards självbiografiska svit. Han skriver: ”Det är inte mina handlingar jag beskriver, utan mitt väsen”. Det där kan jag känna igen. I mitt eget skrivande finns en tanke jag hårt håller fast vid, och som känns som något väldigt konkret – även om abstraktionsnivån i det hela för in en lite paradoxal dimension i det – är att jag där, via orden och berättandet, försöker finna och definiera konturerna av mig själv. Eller, som Norén skulle säga: ”Jag redigerar mitt liv”.
Hur tänker ni om det självbiografiska skrivandet? När är det som bäst, och när blir det sämre eller mer ointressant, eller rentav pinsamt? Kommentera gärna.
/ Mathias Rosenlund gästbloggar här på bokhora under januari. Han har skrivit ”Kopparbergsvägen 20” och du kan läsa hans första inlägg och mer om honom här.
1 kommentar
Nästan alla författare definierar ju sig själva åtminstone delvis i sina verk. Även om det inte är självbiografier och även om de kanske inte själva är medvetna om det. Jo Nesboe dyker upp i mitt minne. Hans huvudperson har så mycket emot sig, förefaller så trasig och omöjlig – men lyckas ändå. (Den mallen har använts så ofta i underhållningsgenren, men extra tydligt hos Nesboe). Alltså: Nesboe är förtjust i manliga underdoggar som ändå är supermän. Den förälskelsen delar han ju med miljoner och är alltså mycket riktigt en bestseller.