Jag har inte kommit hela vägen på ”Kanada”. Det beror faktiskt på att den är så himla, himla bra. Och krävande, fast krävande BRA liksom. Richard Ford är en jävel på att skriva helt enkelt och han bör nog få Nobelpris tycker jag, någon gång. Åtminstone om han fortsätter leverera så här framåt (backlisten är ju också imponerande).
Egentligen händer det nästan ingenting i den första halvan av den här boken. Eller snarare – det som har hänt, att huvudpersonen Dells mamma och pappa har rånat en bank, att det har hänt får vi veta från första stund. Också att hans mamma tar livet av sig i fängelset står ganska klart efter bara någon sida. Första halvan av boken handlar om vad som ledde fram till denna totalt absurda händelse och det går i ett ganska långsamt tempo. På samma sätt som JohK ömmar för Safran Foers Oscar, på samma sätt känner jag väldigt starkt för Dell. Han är så utsatt! Ett sådant där barn som vet så mycket om världen och samtidigt så lite.
Jag trivs med det där långsamma tempot. Det är också det som manar till min egen långsamma lästakt. Jag VILL veta mer, jag vill veta varför Dells mamma och pappa rånade den där banken och vilka oerhörda konsekvenser det får för Dell – jag förstår ju att det går bra till slut ändå, eftersom det är Dell som är berättarrösten i boken, om man nu kan kategorisera ”är vid liv” som att det går bra – men jag grips inte av den där hetsigheten som jag ofta får. Det är stillsamt spännande och han bygger upp det så sjukt skickligt, Ford. Varenda karaktär är så… man förstår dem, lär känna dem, vet precis hurdana de är. Och det gör han med bara några få ord i vissa fall.
Språket! Har inte ens börjat prata om språket inser jag. Det finns inte ett onödigt ord i den här romanen, inte någonstans. Det är så utsökt helt enkelt.
Det är egentligen inte en halvtidsrapport, för jag har hunnit betydligt längre än så. Men alla lässtunder passar inte för ”Kanada”, så jag ska ta de där sista kapitlen när det verkligen är läge. Men den kommer definitivt ligga på årsbästalistan när jag summerar 2014 sedan. Det blir som 2012, när jag läste Elif Batuman redan i februari och aldrig riktigt återhämtade mig.
