”Livbåten” – Charlotte Rogan

Det finns ju en del saker som man bergssäkert hävdar att man inte gillar, att man bara inte klarar av. Jag menar att aubergine klarar jag verkligen inte av, men jag brukar också inbilla mig att jag inte precis är så förtjust i kostymdramer. In träder Downton Abbey. Jag: O_O.

Jag läste de första sidorna i Charlotte Rogans ”Livbåten” och förstod att den inte utspelades i nutid, utan att det var frasiga klänningar och underdåniga kvinnor. Jag tvekade direkt och pausade läsningen. Sedan nämnde vår skolbibliotekarie boken när jag scannade hennes läsning (läsning är föga förvånande ett vanligt förekommande samtalsämne för mig) och jag tänkte att jag faktiskt hade boken i min padda (det är det här med upprepningar för mig). Jag läste samma sidor som jag redan läst och plötsligt var jag: O_O där också. Jag kunde helt enkelt inte sluta. Som att vända på en hand. Det är tur att jag läser hyfsat brett, när vilken bok som faller mig i smaken ändrar sig från vecka till vecka.

”Livbåten” utspelar sig två år efter Titanic, precis i upptakten av Första Världskriget. Vår huvudperson Grace har – rädd för att sluta som guvernant efter att familjens förmögenhet gått om intet – fått en ring på fingret och går ombord på fartyget Empress Alexandra som ska ta henne och maken tillbaka till Amerika. Grace hinner dock bara vara gift i några veckor. En explosion sänker Empress Alexandra och Grace befinner sig snart i en livbåt tillsammans med nästan 40 andra. Hennes man är inte i livbåten, men de är ändå ett par för många. De ska komma att bli färre. Att befinna sig i en livbåt i flera veckor är nämligen livsfarligt! Många är sjuka. En del dör. Någon spolas överbord. Andra tvingas hoppa efter att ha dragit sticka. En person blir puttad och av den anledningen kommer Grace att stå åtalad för mord tillsammans med två kvinnor när hon väl blir räddad.

För det är faktiskt inte att berätta för mycket att Grace överlever och att hon står åtalad för mord. Det avslöjas redan på bokens första sidor, de där som jag läste två gånger.

Det är verkligen inte tråkigt att läsa en bok om ett gäng personer som befinner sig i en livbåt mitt ute på havet i flera veckor. Grace tänker tillbaka på hur hon träffade Henry, hon och hennes medpassagerare lägger ner väldigt mycket tid på att fundera på vilka hemligheter den sjövane Hardie egentligen har, ibland måste någon tvingas av båten. Grace är en oerhört osympatisk person, men det har vi ju kommit överens om att det inte spelar någon som helst roll. Faktum är ju att det är ganska sällan man läser böcker om riktigt trevliga personer (då blir jag ju ändå bara förälskad i dem). Grejen med Grace är att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer med henne. Jag bryr mig inte särskilt mycket om någon i boken, även om jag önskar att Rogan kunde ha utvecklat en del personer ytterligare (Hannah och Blake till exempel, kanske Mary Ann också). Alla spelar sin roll för att författaren ska kunna berätta sin historia.

Om jag inte stannar upp och smakar på ord och meningar mest hela tiden, är det bästa språket det som jag inte märker. Rogans språk och översättning (av Helen Ljungmark) bär förtjänstfullt innehållet. Det är en bra bok, säkert en jättebra bokcirkelbok och definitivt ingen typisk frasklänningsroman.