”Nattfilm” – Marisha Pessl

Det är det här med att få boktips. De är nyckfulla. Boktipsen. Oftast nickar jag vänligt, säger att jag ska kolla upp den, gör en anteckning i tanken, glömmer bort det lika snabbt. De boktips som jag faktiskt följer upp är slumpartade, en bisats, någonting jag ramlar över i en retweet (eller efter tre tillfällen).

Min vän Camilla sa att ”Fördjupade studier i katastroffysik” av Marisha Pessl var bland det bästa hon hade läst. Jag hajade till. Den har redan varit så älskad, så kramad, så hyllad i bokbloggarna. Jag köpte den, gav bort den, glömde bort. Sen nämnde Camilla den som sagt och jag läste om Pessls nya bok ”Nattfilm”. Då plötsligt stod stjärnorna rätt och jag slog till på såväl Pessls första som andra bok. Jag började läsa ”Nattfilm”.

Jag sparar ”Fördjupade studier i katastroffysik” till sommaren eftersom den finns i pocket.

”Nattfilm” handlar om Stanislas Cordova, en mytomspunnen filmregissör, som gör så skrämmande skräckfilmer att de har blivit bannlysta. Journalisten Scott McGrath har länge haft en olustig känsla när Cordovas namn nämnts. När Cordovas dotter kastar sig ner i ett hisschakt, börjar McGrath nysta i Cordova.

Till sin hjälp får han en ung kvinna och en ung man. Alla har olika anledningar att ta reda på sanningen om Cordova (okej, det kanske är lite luddigt varför Nora, den unga kvinnan, gör det). Deras jakt blir allt farligare och i slutet av boken börjar jag undra om Scott McGrath i själva verket är huvudperson i Cordovas senaste verk.

”Nattfilm” innehåller ett element som jag avskyr: tidningsartiklar, forumstexter, fotografier. Allt om den uppdiktade kultregissören Stanislas Cordova och hans familj och entourage. I ”Nattfilm” är det dock okej. Jag tycker att sättet som Pessl skapar Cordova på är hemskt intressant. Hon beskriver hans filmer i stora drag. Hon beskriver effekterna av hans filmer, hur påverkade publiken blir, att filmerna blir censurerade. Cordova får kött och blod. Jag tycker mycket om det.

”Nattfilm” är en välskriven roman. Jag tycker mycket om att läsa den nästan hela tiden. Men jag tycker verkligen att den tappar fart i mitten av boken. McGrath och hans två medhjälpare får en ledtråd, följer ut dem, tar ett minikliv närmare en lösning. Upprepa. McGrath och hans två medhjälpare får en ledtråd, följer ut dem, tar ett minikliv närmare en lösning. Det finns däremot actionscener som är riktigt spännande. McGrath jagas längs en klippa eller på en enslig herrgård. Jag gillar Pessls språk (Erik MacQueens språk! Han har översatt ”Nattfilm”.). Då och då tittar jag på Pessls författarporträtt och undrar hur hon kunde skriva den här historien. Imponerad. Hur kom den till henne? Hur gick hon till väga? Varifrån kommer hennes uttryck?

Hade jag varit Pessls redaktör hade jag bett henne fundera över McGraths medhjälpare Nora och Hopper. I NY Times castar skribenten Joe Hill trion med George Clooney, Ryan Gosling och Alison Brie. Kanske i den versionen då. Jag hoppas dock att ”Nattfilm” inte filmatiseras. Det är så mycket mer effektivt att beskriva en supersnygg person som Ashley Cordova i vaga ordalag i en bok (alla tycker att hon är skitsnygg), än att visa upp en typisk Hollywoodskönhet. Även Hopper är anmärkningsvärt snygg. Och Cordovas filmer är luddigt superskrämmande. Jag kan föreställa mig det. Eller snarare: jag accepterar det. ”De är superskrämmande”. Det finns ingen film som skulle kunna göra min fantasi rättvisa.