Novellen ”På fri fot” – Alice Munro

Idag avslöjas vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur 2015. Förra året hette pristagaren Alice Munro och hon är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon skriver dessutom berättelser i en genre som jag verkligen uppskattar: noveller. Häromdagen smögs hennes senaste samling, ”På fri fot”, ut. Jag skriver smyger eftersom inte särskilt många boknyheter sipprar ner till mig under den sten där jag uppenbarligen befinner mig. Jag har inte hunnit läsa mer än titelnovellen, som också inleder samlingen. Det är en lågmäld historia, även om den innehåller såväl förälskelse som sorg och obehag.

Carla står i stallet när Mrs Jamieson kommer tillbaka från Grekland.

Då funderar jag på vad det är Mrs Jamieson har gjort. Varför gömmer sig Carla i stallet när Mrs Jamieson kör förbi med sin bil? Vad spelar det för roll att Clark ser bilen?

Alice Munro överraskar mig hela tiden. Jag måste omvärdera Carla, jag måste bilda mig en ny uppfattning om Mrs Jamieson. Också Clark förändras genom texten. Någon skrev att Alice Munro är en mästare på stämningar och det är hon verkligen. Här behövs ingen yviga gester. Berättelsen är så skickligt disponerad att jag håller andan de sista sidorna. Det finns plats för ytterligare överraskningar.

Vems namn hoppas du att Peter Englund läser upp i eftermiddag?

Jag hoppas på ett kvinnligt namn, eftersom det faktiskt aldrig hänt att två kvinnor har vunnit litteraturpriset i rad (drygt tjugo män i rad däremot – det har hänt mer än en gång). Säg Nawal El Saadawi.