Jag har varit på Gotland för första gången, och deltagit i Almedalen för första gången också. Ett seminarium om läsning och dess betydelse, såklart.
Dessa Almedals-dagar bodde jag hos Camilla och vi pratade givetvis mycket om böcker. Till min stora förvåning hade hon också nyss läst ”The love affairs of Nathaniel P” av Adelle Waldman. Jag tog för givet att det skulle bli en sån som nästan ingen här i Sverige har läst, och när jag skriver om den på bokhora genererar den noll kommentarer. Istället fick jag ett livesamtal. Minst. Det kan ju komma kommentarer också.
I USA blev den under 2013 utsedd till en av årets bästa böcker på flera olika tidningars listor, och det förvånar mig rätt mycket. Eller å andra sidan, det gör det inte. Jag tycker att den i mycket är väldigt, väldigt lokal för den handlar om en journalist / författare kring 30 som bor i Brooklyn och snart ska publicera sin första roman. I väntan på den och dess eventuella succé fortsätter han jobba som frilansjournalist och skriva intellektuella artiklar med fokus på litteratur och samhälle, och han fortsätter leva sitt Brooklyn – media – kulturelitsliv. Han träffar andra journalister, författare eller wannabe-författare, och de hänger på olika ställen i Brooklyn.
Det är väldigt lätt att tänka sig att de som uppskattar den mest och skriver recensioner av den ofta är såna som rör sig i samma kretsar och pratar om och tänker på ungefär samma saker?
En annan vinnande sak med denna Nate P är att han är man, och att Adelle Waldman skrivit typ en chicklit som fokuserar väldigt mycket på kärlek och relationer, men ur mannens perspektiv. Och mannen i fråga är just not that into you. Nate P har haft några längre förhållanden på tre-fyra år, men nu är han singel och träffar lite olika tjejer. En av dem inleder han ett seriösare förhållande med, men trots att allt är så bra och hon är så bra, på riktigt, så tappar han geisten för det efter ett par månader. Tjejen fattar ingenting.
Hade Nate P istället hetat Natasha P tror jag inte alls att den hamnat på årsbästa-listorna. Den hade fått chicklit-stämpeln direkt och sen hade det varit kört. Vi vet ju alla att såna titlar aldrig når samma höjder som riktiga, fina böcker. Nate P obsessar om sina dejter och det blir träffsäkert och intressant och inkännande. En kvinnlig huvudperson skriven av en kvinnlig författare obsessar om sina killar och det blir tjatigt och ytligt.
Både jag och Camilla var svala mot Nate P. Inte bara på grund av manshat 5000 alltså, utan för att den här romanen kändes så vanlig och så ”och?”. Den dög väl som underhållning några timmar, och det var himla kul att läsa om bokvärlden i NY och USA, men själva grunden med Nate P och hans kärleksliv? Vad gav det mig? Vad är bestående? Inget speciellt. Jag ser inte alls de här kvaliteterna som skulle göra den till en av 2013s intressantaste.
