Paus i Tarttandet

Jag får lov att erkänna att jag fick ta en paus i Donna Tartts ”Steglitsan” för att läsa i Jhumpa Lahiris ”Sankmark” istället. Tartt är ju så himla omständlig. Jag har läst 200 sidor och det är fortfarande dagarna efter att Theos mamma har dött. Det som avslöjas redan i baksidestexten. Jag har ingen aning om vem den där Boris är, som JoÖ skriver om.  Jag har ingen aning om vad som ska hända med Theo nu (eller jo, det har jag, för jag läst JoÖs recension och nu vet jag lite mer och jag tänker: Händ!). Till skillnad från JoÖ tycker jag att antalet sidor i en bok alltid spelar roll, men så är jag också den som avbryter pappa emellanåt för att säga: ”Kom till saken”, den som inte kan förstå varför filmer nu för tiden måste vara 2,20 istället för 1,45, den som gillar låtar som klockar in på 2 minuter blankt. I helgen kommer jag att göra en längre tågresa* och man vet ju aldrig vad som händer med nedrivna kontaktledningar eller signalfel så jag hoppas att mina tågresenärer är tysta och hänsynstagande och att jag får lära känna den där Boris då istället. För läsa ut den ska jag. Jag gillar sättet som Tartt formulerar sig (i det här fallet: via Rose-Marie Nielsen, som översättaren heter). Jag är inte alldeles ointresserad av Theos historia. Det finns förutsättningar för att jag kommer att få en riktigt angenäm resa.

* = Här är jag verkligen ett fan av 90 minuter framför 520.