Amerikanska författaren Sara Zarr har sen några år en podd ”This creative life” där hon oftast pratar med andra YA-författare, men ibland yrkesgrupper i närheten som nu senast en kritiker. Det är inte en sån podd där man måste ha läst en viss bok innan för att allt fokuserar på handlingen, utan det är mer generellt om skrivande. Jag har lyssnat på den lite då och då, och nu är den tillbaka med nya avsnitt efter ett kortare uppehåll.
Igårkväll när jag inte kunde somna pga jättevarm och kvav lägenhet klämde jag Sarah Dessen (som i och för sig är från oktober 2013 och inte ett nytt avsnitt). Det handlade om hennes skrivrutiner och hur det var att skriva YA i början way back when när ingen visste vad det var, ingen höll på med det och alla böcker för barn klumpades ihop på ett ställe. Dessen stod med bilderböckerna.
Tyckte också om avsnittet med Nova Ren Suma (”Imaginary girls”) som handlade om förväntningarna som kommer när man har nått sitt första mål att bli publicerad. Men sen efter det, vem skriver man för då, och framförallt hur skriver man?
Hm, jag har ju läst ”Imaginary girls” när den kom för några år sen, men tydligen inte skrivit om den här.
Sarah Dessen har jag iallafall både läst och skrivit om flera gånger, och även – reklam, reklam! – översatt. Hennes senaste har nyss kommit på svenska och heter då ”Allt och lite till”. Originaltitel ”The moon and more”.
3 kommentarer
”… och hur det var att skriva YA i början way back when när ingen visste vad det var”. Vad menar hon? Hennes första böcker kom ut i början av 2000-talet. Visste ingen vad böcker för unga vuxna, dvs ungdomsböcker var då? Historielöshet, kallar jag det.
Jag tolkar det såhär: ungdomsböcker har givetvis funnits mycket längre tillbaka än början av 2000-talet, men jag tycker inte att termen young adult är rena ungdomsböcker. De passar även, som namnet säger, de som drar åt mer adult. Inte bara de som är young.
Här på bokhora skriver vi ju ofta att en bok är för alla åldrar fast den har fått etiketten att den passar för kanske 9-12. Det är dock INTE ALLA barnböcker som får den stämpeln. En del passar allra bäst för barn. Men en del skulle funka för 38-åringar också. Samma är det med vissa ungdomsböcker, tex såna som Dessen skriver. Eller John Green. Eller Nina LaCour. De riktar sig främst till unga läsare, men inte bara. De här författarna har även en massa vuxna läsare.
Så jag tycker inte det är historielöst att säga att hon var ensam om young adult i början av 2000-talet, utan att det är en utveckling av genren som inleddes då. Hon tar som exempel upp att folk i början när de fick reda på att hon skrev ungdomsböcker frågade om det handlade om tjejer som fick mens. Nej, det gjorde de ju inte. En sån handling är väl ett typexempel på en bok som är högintressant för ungdomar, men inte direkt drar till sig vuxna läsare.
Tack för bra svar! Jag vill bara tillägga att beteckningen young adult/unga vuxna från början ju är en marknadsföringsterm som infördes för att tala om för tonåringar, som ju ofta vill vara äldre än de är och tycker att det som är riktat till äldre är coolare, att det gick att läsa ungdomsböcker med värdigheten i behåll. Att vuxna (som ju inte vill läsa böcker under sin mogna värdighet) då också kunde slinka med på ett bananskal och läsa ungdomsböcker utan att skämmas blev väl en biprodukt så att säga. I USA har det också varit ett sätt för förlagen att kunna sälja böcker riktade till unga med betydligt mer sex och våld än vad ”rena” ungdomsböcker tillåter — det står ju ”adult” på boken! Sen har förstås genren utvecklats. Men att ”ungdomsböcker” före 2002 enbart begränsades till berättelser om ”tjejer som fick mens” är faktiskt en grov förenkling och, vill jag ändå hävda, historieförfalskning.