Vad varje ung kvinna bör veta

Lena Dunham har blivit allas teveälskling via sin serie ”Girls”. Jag har varit i valet och kvalet kring den teveserien länge, emellanåt följt den slaviskt, emellanåt varit ganska sval inför den.

Nu har hon kommit ut med en bok ”Not that kind of girl”. Den har kommit på svenska på Norstedts, och jag har känt samma ambivalens under läsningen som jag känner när jag tittar på serien.

Det finns något… unga människor har sällan råd att leva så privilegierat som Lena och hennes vänner gör i såväl bokform som teve. Att ha konstnärsföräldrar, ha möjlighet att satsa på sitt eget skapande – eller att stundtals inte jobba alls eller bara försöka komma i någon slags ”rätt stämning” är få förunnat. Jag säger inte att alla vill det, men att de största bekymren handlar om hur ens kortfilm eller text ska komma att tas emot… Ja. Ett slags white rich girl-privilegium som jag gärna hade sett kunde problematiseras i högre grad.

Samtidigt älskar jag det Lena skriver, för det är så mycket jag känner igen mig i från mina tjugoår. Män man har legat med – så bortkastat att låta 23-åringar ligga med 23-åringar på något vis, när det bara handlar om männens villkor jämt och hela tiden, hur förälskade man än är. Jag tänker på att jag nu, som snart 40 hade varit mycket bättre lämpad att möta den där 23-åringen. Som Lena beskriver vad boken handlar om –  ”underbara nätter med vidriga killar”. Herregud så jag känner igen mig! Hur jag känner igen mig i allt detta. Som att jag alltid har fastnat för killar som är oschyssta, taskiga, leker. Men ändå någonstans tänkte jag alltid att det är inte en sådan som kommer att bli mitt vi. Det visste jag redan när allt började med alla de där killarna men jag kunde inte låta bli att gå dit. När allting säger ”backa därifrån med händerna i luften” och hur man glatt tar ett steg framåt och ännu ett. Motståndet.

Känslor man har känt. Ibland också känner ännu som vuxen, mogen, mitt i livet det bör ändå erkännas. Jag träffade min man sent, jag var över 30 men också vår inledande relation präglades delvis av det här Lena skriver om. Ändå. Hur man bänder och böjer sig, ständigt.

Och framgångarna för Lena räcker ändå inte för att skapa fast mark under fötterna i hennes kärleksrelationer. Det visar till exempel relationen hon skaffar i samband med att första säsongen av ”Girls” sänds på teve. Framgångarna hjälper inte. Det är blir ändå som vanligt.

Det gör mig trött. Men jag tänker någonstans att om unga kvinnor idag läser det här, så kanske vi skippar åtminstone några av de där männen, väljer våra egna vägar, tänker en gång till innan vi tar de där stegen framåt, att vi faktiskt emellanåt sätter upp händerna i luften och backar. Det där motståndet är ju inte värt det. Jag tycker att det är det viktigaste den här boken säger, förutom att det är okej, det mesta är faktiskt okej och Lena är okej och du är okej. Hur vi ska förhålla oss till kroppen till exempel – Lena har en relation till sin kropp som är speciell, det vet alla som har sett ”Girls”. Hon exponerar den, tycker att den har sin egen rätt trots att den inte ser ut som kroppar ska göra. Ska enligt normer för hur unga kvinnors kroppar i media ska se ut. Sättet som Lena använder sin kropp på i teve verkar vara hämtad direkt ur verkliga livet om man ska tro boken. Det är ett intressant resonemang kring vad som egentligen är nakenhet hon emellanåt för, som jag verkligen tycker är värt att fundera över. Jag är själv ganska orädd för nakenhet i den bemärkelsen att min kropp är utan kläder, men att vara naken inför en människa kan man ju vara på så himla många sätt. Och det är det intressanta, som jag funderar mycket på medan jag läser. Lenas rädslor är någon annanstans.

Till slit träffar hon dock någon som är precis som det ska vara. Utan motstånd, med ett lugn. Och hon säger att hon är tacksam mot alla de där andra männen för de har lärt henne något, även om det ibland är väldigt små saker, som att ställa in en annan sorts väckningssignal på iphonen så att man vaknar lite lugnare, lite gladare. Och då förstår hon. Vad det handlar om.

Sedan träffade också jag min man. Det är sju år sedan just precis idag och jag älskar honom mer än någonsin. För den man han är, för den pappa han är, för den diskussionspartner han är, för den livskamrat jag fick. Och motståndet är alldeles precis lagom.