Äntligen läst klart Lidia Yuknavitch

I helgen ville jag läsa något som var inte jag. Alltså, inte svenskt och nära och något som handlar om samma sorts människor som jag är. Hittade Lidia Yuknavitchs ”The chronology of water” i en hög. Jag köpte den i somras efter det här fantastiska, essä och podd. Då läste jag bara ett par kapitel, men i helgen och i förrgår blev jag klar med hela boken.
Herregud, skitbra och skitstark, alldeles jobbig och underbar.
Självbiografiska essäer om hennes liv. Hon kommer från en familj där pappan är en tyrann som håller hela familjen i järngrepp med sin ilska och makt. Och som även utnyttjar sina döttrar sexuellt. Mamman är deprimerad och gör självmordsförsök. Fruktansvärd barndom och familjedynamik.
Lidia börjar simma när hon är liten, tränar massa, blir jättebra, får ett collegestipendium. Simningen är hennes ticket out of there. Men parallellt med den börjar hon också tidigt att supa, använda droger och sex för att bedöva sig.
Nästa fas i livet, lägg till skrivande och konst som en annan räddning. Under tiden som allt annat känslobedövande pågår börjar hon skriva, och visar sig vara väldigt bra på det.

Jag vet inte vad det är som gör hennes texter så förhäxande, men jag var HELT fast. Ämnena är ju skitjobbiga, och jag tycker hennes stil är ganska tradionell, språket är vanligt. Vad är förklaringen till min besatthet? Vet ej. Vet bara att det var en sån bok där man med glädje konstaterar att man har minst 50 sidor kvar. Man vill inte komma till sista sidan. Men nu när jag har gjort det så vill jag börja om från början och läsa långsammare och njutigare.
Det är såklart skitspännande för mig att det är mycket om skrivande och simning (lite lika är vi), men också intressant om det som diskuterades i podden – att skapa sitt eget liv och sammanhang, att våga kliva utanför samhällets uppfattning om tex ”familj” eller ”kvinna”. Alltså, för femte gången, så BRA bok. Kan ni inte läsa Yuknavitch så kan vi prata om den?
Peppe till exempel, tror du skulle gilla?