När jag var i Key West förra vintern och besökte Hemingways hus där, fick jag mest sug efter att läsa om hans Key West-fru Pauline, snarare än om/av Hemingway själv.
Nu, lite mer än ett år senare läste jag faktiskt (jag glömde den i min redogörelse av vad jag läste i Mexico inser jag nu) en bok om just en Hemingwayfru. Tyvärr Hadley Richardson men Pauline figurerar ju i allra högsta grad i denna, eftersom det var hon som var orsaken till Ernest och Hadleys skilsmässa. Pauline och Hadley var dessutom osedvanligt goda vänner innan Hadley insåg att Pauline även låg med hennes man.
Paula McLains ”Åren i Paris” handlar alltså om äktenskapet mellan Ernest Hemingway och Hadley Richardson – främst. Men det handlar också mycket om vem Ernest var innan framgångarna och hur han kämpade med sitt tidiga författarskap.
Hadley Richardson hade en ganska tråkig barndom och ungdom. Märkt av att hennes far tog sitt liv tidigt och hennes mor var sjuk länge. Men så träffar hon Ernest. Yngre, levnadsglad. Alltid i intellektuella och festglada kretsar, var han än kommer. Hadley blir förälskad. Hemingway också, huvudlöst. Det första brevet skriver han nästan bokstavligen på perrongen efter att Hadley tar tåget hem till sin barndomsstad. Sedan följer en intensiv brevväxling. Stort och smått. Flera gånger om dagen avgår brev mellan dem båda.
Åh vad hade Hemingway inte kunnat göra för kvinnorna om SMS hade funnits på hans tid!
Hadley faller förstås för hans charm. Oroar sig för att hon har fallit för hårt, att han ska tröttna eller att denna lycka, detta rus, bara ska försvinna. Barndomsväninnan avråder (av egen Ernesterfarenhet förstås) en relation dem emellan men Hadley kan inte motstå.
De brukar vara svåra att motstå, denna sorts män. De behöver dig så förtvivlat mycket (ända tills du släpper garden och behöver dem). De är så intensiva och fulla av, ja kanske är det kärlek men mycket är de fulla av och ni berusar er tillsammans, både av alkohol och av varandra och det är som en storm, bokstavligen.
En storm.
Jag tänker ofta på Hemingway som ett stormigt hav. Vågor, det ilar i magen. Men det blir otäckt också, och är du ute på en båt på det där havet, du klamrar dig kanske fast vid en reling, så där så att knogarna vitnar klamrar Hadley sig fast vid Ernest Hemingway.
Han vill åka till Paris.
Hadley följer med honom till Paris, till fattigt skrivande i någon vindskupa någonstans. Men också intellektuella miljöer, Gertrude Steins salong – inte står Hadley ut med att vara reducerad till en fru som Alice B Toklas är fullständigt nöjd med att vara, ber Hadley om att sätta sig med henne. Låta giganterna samtala för sig själva är tanken. Hadley vill in, delta. Hon försöker med sitt pianospelande men det blir liksom aldrig någonting.
Hon tänker att ett barn.
Barn är alltid lösningen på äktenskapliga problem. En sådan som Hemingway ska förstås inte ha några barn, men barn blir det och ännu fattigare blir det. Hemingway måste sluta skriva på sina böcker ett tag. Försörja sig på journalistik. De reser tillbaka till USA men Paris lockar strax igen och herrn i huset får sin vilja igenom.
Paris är nu än mer ett tillhål för aspirerande författare och bohemer och ”The Lost Generation” för att tala som Gertrude Stein. Alla de där unga krigsmännen med författardrömmar och intellekt var för henne en förlorad generation.
När jag läser om hur de tillbringade sina dagar och kvällar och nätter med varandra, huller om buller i en salig röra av partnerbyten och Ménage à troiser hit och dit, är jag böjd att hålla med Mme Stein.
All denna absinth som konsumeras!
Absinth. Absent. Hemingway reser ofta bort, för att skriva. Han utkommer med sin första stora framgång ”Och solen har sin gång”. En lätt maskerad berättelse om honom och hans gäng. Om den förlorade generationen som beger sig till tjurfäktningarna i Pamplona.
Men då har Hadley redan förlorat honom till Pauline Pfeiffer. De försöker förtvivlat, Hadley försöker förtvivlat. Hemingway är mer otålig, vill bort.
Så småningom skiljs de åt. Hadley reser hem till USA och 1928 bosätter sig Ernest och Pauline i Key West. Och där börjar en annan historia.
Om du har haft lyckan att bo i Paris som ung man, så var du än beger dig under resten av ditt liv, förblir den hos dig, ty Paris är en fest för livet.
Det här är en roman, men den tar ändå avstamp i verkligheten. Paula McLain berättar själv om fakta vs fiktion här, och det är intressant läsning.
Själv fick jag förstås inte direkt mindre sug efter mer om Pauline, men för första gången också en lust att läsa ”En fest för livet” som jag inte har brytt mig om, mest för att jag inte har brytt mig så mycket om Hemingway efter att jag fyllt 20. Helena har skrivit fint om den här.
Nästa Amazonbatch kommer också att innehålla dessa två titlar, för att få mer om fruarna: ”Mrs Hemingway” och ”The Hemingway women”. Dessutom gav den här romanen mig enorm lust att gräva mig riktigt djupt ner i äktenskapet mellan F. Scott och Zelda Fitzgerald. Ja, inte bara äktenskapet. Dessa två personer är ju utomordentligt intressanta var för sig också.
Nu blir det The Roaring 20’s för hela slanten här alltså.
2 kommentarer
Vad fint det här var! Och vad det känns igen från andra skildringar av briljanta män och de miljöer som de härjar runt i, visst inte utan ambition och vackra resultat, men åh vilken framfart med andra människors liv.
Så fort jag hör om Konstnärs-Paris i det tidiga förra seklet, och kanske tidigare ändå, så vill jag läsa om Cora Sandels Alberte. Sannerligen ingen munter läsning. Men kanske det bästa som har skrivits om vild och huggande ambition och hur den måste stå tillbaka på grund av kön och omständigheter – som beror av kön.
I hyllan hemma står flera romaner av Hemingway, ett resultat av bokhyllefusion när vi flyttade ihop. Jag har bara läst ett par stycken, för länge sedan. A Moveable Feast står nästan säkert där. Jag blir väldigt sugen på den nu.
Den boken var så lätt att komma in i, men så smärtsam.