”Bära barnet hem” – Cilla Naumann

Vad fin den är, Cilla Naumanns ”Bära barnet hem”, om vad som skapar en familj och framförallt en mor. Biologi eller närvaro, eller båda. En kvinna reser från Sverige till Bogota med sin 22-årige son som likt hans två bröder är adopterad därifrån. Sonen har fått kontakt med sin biologiska mamma och de ska träffas för första gången. Givetvis en stor och omtumlande händelse för alla.
Den andra kvinnan, Ana, lever i Bogota och är också ett barnhemsbarn som vuxit upp utan att någonsin bli adopterad. Hon fick stanna på barnhemmet och klostret tills hon började arbeta som barnflicka. För tillfället bor hon i en familj där hon tar hand om Mateo, och det har hon gjort sen han bara var ett par veckor gammal. Han känns som hennes barn. Precis som de tidigare barnen hon tog hand om gjorde.

Jag har läst alla Cilla Naumanns böcker. Det började slumpmässigt för att jag hittade debuten ”Vattenhjärta” på en bokrea i Umeå. Den var knubbig och fyrkantig till formatet, den form jag gillar bäst, så jag blev nyfiken på grund av det. Och sen var jag fast! ”Bära barnet hem” har jag läst ganska utdraget, men det beror nog mest på mitt eget ofokus. Fast det passade faktiskt romanen också. Naumanns stil är bra med långsam läsning, man behöver tänka lite mellan.
I DN-intervjun i lördags fick jag veta att det om adoptionerna från Bogota är självbiografiskt, och plötsligt föll det ständigt återkommande spåret om Sydamerika i hennes böcker på plats. Till exempel ungdomsboken ”17 timmar härifrån” handlar om en ung kille som följer med en kompis till Colombia. Naumann sa i intervjun att hon burit ”Bära barnet hem”-historien med sig länge, men inte kunnat skriva den förrän nu. Jag tycker sånt är så intressant, hur författare uppenbart håller på att ringa in något fast det fattar ingen förrän i efterhand.

Berättelsen om de två kvinnorna i ”Bära barnet hem” har både samma fokus, och ändå inte. I Anas fall är det vardagen med Mateo, alla sysslor, deras samspel, allt de är för varandra. Hur hon på sätt och vis är hans mor, och hur hon blev det. Med den svenska kvinnan är det ju mer dramatik på grund av familjemötet, och hon är ju uttalat sin sons mor. Hur blev hon det? Om jag måste välja gillar jag de kapitlen mer. Anas avsnitt saknar inte heller dramatik, men de blir mer repetitiva än svenska kvinnans. Väldigt mycket det lilla livet för Ana och Mateo. I de svenska avsnitten finns också en åldrar mor som har glidit in i demens, och det är väldigt fint, det med. Men egentligen gillar jag ju allting, så varför dilla om att välja? Inte vet jag. Cilla Naumann är en författare jag alltid hoppas ska tok-krossa på försäljningslistorna, ungefär som Kristina Sandberg har gjort senaste åren. Plötsligt händer det.