Tjipp, hej och välkomna till bokhorahajk. Idag ska vi göra ett deckaromslag med hjälp av några saker som ofta finns hemma i kökslådorna: bakplåtspapper, blod och lite bläck. Se bara till att fråga en vuxen därhemma innan du sätter igång.
Bakplåtspappret
Först tycker jag omslaget är rätt bra i sin genre. Den smarta titeln är tydligt illustrerad i själva bilden: en villaidyll där något hemskt har hänt i anslutning till en husvisning.
När jag tittar en andra gång undrar jag hur det är möjligt att att jag kan se vägen genom skylten, se siffran 1 där ojämnheterna i asfalten tydligt lyser igenom. So what, säger du kanske, det är väl ett papper med låg opacitet, som typ bakplåtspapper. Jag har i hela mitt vuxna liv bara bott i hyresrätter så jag törs inte uttala mig om hur vanligt det är med bakplåtspapper i mäklarsvängen.
Vad jag däremot är rätt säker på är att de förmodligen inte använder sig av i mäklarsvängen är osynlighetsbakplåtspapper gjorda av håret från en demiguise. Ändå kan vi vid 2 se att det solida stålet på andra sidan skylten blivit helt genomskinlig där det täcks av pappret.
Det som också gör mig konfunderad över etiken i mäklarbranschen är dess bristande känsla för detaljer. Enda vettiga förklaringen till att det finns blod på en visningsskylt är väl ändå att den kommit dit EFTER mäklaren har ställt den där.
I sånt fall skulle blodet täcka både metallramen som håller bakplåtspappret på plats i bild 3 och också själva bakplåtspappret (se genomskärningsbilden nedan). Här verkar det dock som att bakplåtspappret är ovanpå metallramen samtidigt som blodet är underst eftersom det täcks av metallramen. Det är inte bara otäckt och ohygieniskt att skylta med papper gjorda av ett fantasydjur, det är också helt ologiskt. Se genomskärningsbilderna nedan.
Apropå magiska bakplåtspapper som tar sig in i Bromma-mugglarnas värld: uppenbarligen blir naturlagarna satta ur spel för föremål som kommer för nära pappret. Skuggorna, se bild 4, från skyltens bakre ben pekar åt ett håll, de främre benen åt ett annat. I bild 5 syns det tydligare. Finns det två ljuskällor borde det se ut som i bild 6: två skuggor från vardera håll.
Mellanspel
Vem vare som gjorde hål i mäklarskyltens högra hörn? Säg vem det fakking var!
Blodet
Det ser i bild 8 ut som att någon släpat en blödande döing över gatan och sen upp för trädet. Mördarekorrar? I bild 9 inverterade jag färger och gjorde bilden mer kontrastrik. Då syns det extra tydligt att det nog inte är i bilden utan på bilden som blodet befinner sig. Någon har alltså tagit ett kort av detta och sen spillt blod på det.
De små dropparna indikerar att blodet inte fallit från särskilt hög höjd. Detta pekar även de utdragna fläckarna på. Infallsvinkeln är relativt låg. Mer info om blodsplatteranalys och sånt här.
Det som förbryllar mig är de vita reporna/nötta områdena i bilden. Dessa ligger i bild 10 ovanför blodet. Men i bild 11 avslutas de tvärt vid skylten, som om det nedskavda området i bilden fortsätter bakom skylten. Detta finns det fler tecken på i bilden för övrigt.
Är detta nån sorts inceptiongrej där någon tagit ett foto av ett blodigt foto och sen haft det i plånboken i hundra år tills det blev alldeles nött och slitet? Vad är det egentligen jag tittar på? *snurrar min totem*
Bläcket
Längst inne i bokomslaget finns en villa. I denna vill finns en gestalt i silhuett. Till höger om denna silhuett, i bild 12 nedan, finns en lampa. Denna lampa är släckt. Det är så dunkelt i rummet att det går att se dess ljusa lampskärm. Ändå är personen i fönstret i silhuett. Detta är omöjligt eftersom silhuetter uppstår när något är belyst bakifrån. Det kraftiga ljus som skulle krävas för att någon ska hamna i silhuett i fönstret borde göra hela rummet så ljust att vi inte skulle kunna se något i rummet. Det skulle i stort sett vara helt vitt på bilden.
Den som vill lära sig ta såna 80-talsposterdoftande fotografier där folk är i silhuett kan kolla här.
Den som vill lajva Dana Scully och vara källkritisk mot mig kan ju fundera lite på vad som är mest sannolikt:
a) En självdestruktiv mäklare har ställt en mörk otäck pappfigur i fönstret för att skrämma bort spekulanter.
b) En omslagsformgivare har tvingats slänga in den klassiska ”man-i-silhuett” som 97% av alla deckare måste prydas av enligt internationell lag.
c) Det är Spökplumpen (känd förbrytare i Musse Piggs universum som på varje brottsplats lämnar efter sig en bläckplump som signatur) som står där i fönstret i Brommavilllan.
20 kommentarer
Njuter helhjärtat av din analys och ler brett genom hela inlägget :)
Tack. Vad kul att du orkade läsa hela. Jag är alltid så nervös för att folk ska tycka att jag blir för långrandig :)
Vilket underbart namn du har på din blogg förresten!
Älskar den här typen av inlägg. Har själv sett och reagerat på just detta omslag, men du lyckas hitta betydligt fler konstigheter (och skriva om allting på ett väldigt underhållande sätt). Väntar med iver på nästa del.
Tack! Vad glad jag blir! Här är en liten guide till att hitta de vanligaste ”felen” på ett bokomslag: http://bokhora.se/2015/csi-bokomslag-en-introduktion/
Var det bakplåtspappret du reagerade på först?
Jag älskar också de här inläggen. Hur hittar du dessa omslag? Eller är det så att de flesta är lite småkonstiga?
Kul fråga. Jag tittar väldigt mycket på bokomslag, både på fritiden och på jobbet och jo många är ganska konstiga. Den här tycker jag är rolig för den ser så vettig ut i början. Sen är den liksom en pandoras ask av konstigheter. Oftast brukar det gå att se mycket snabbare tycker jag.
Det är så populärt nu att göra collage av bildbyråbilder eftersom det blir billigare än att ta ett fotografi och det leder ju till att det blir en ganska stor marknad för oss som gillar att leta upp såna här :)
Om du vill se några omslag jag faktiskt gillar så har jag min pinterestboard med bra bokomslag här: https://www.pinterest.com/marcusstenberg/book-covers/
Haha!
Svinbra som vanligt, även om jag nu föredrar att se även omslagen som fiktion. Mitt debutomslag tex, det regnar fjädrar över en klocka utan visare? Och på bok två står Daniel Tjernström i en studio men RÅSUNDA ÄR BAKOM HONOM???! För att inte tala om bok nummer tre, som är för barn. Det omslaget är tecknat! SÅ SJUKT OVERKLIGT!!
Tack för din kommentar! Vad kul att höra lite från ”andra sidan” :)
Jag håller med dig till 100%: jag ser också omslagen som fiktion, eller en del av fiktionen som finns mellan pärmarna. Problemet är att det så ofta är en väldigt märklig fiktion i såna här omslag. Vad består fiktionen av: att skuggorna faller åt fel håll? Att en del av en skylt gör en annan del av skylten transparent? Jag tycker det är en konstig berättelse som de vill berätta i sånt fall när så små detaljer är science fiction till en deckare. Jag kan inte tänka mig att någon suttit och tagit medvetna beslut kring just de delarna av fiktionen, jag tror de bara uppstår.
Jag skulle aldrig drömma om att exempelvis kritisera omslagen till Carin Hjulströms romaner som uppenbarligen är tänka att vara kollage. Samma med din debutbok. Där är det ju ett ”grepp” att göra ett kollage medan på många deckaromslag så tror jag att det på kort tid pysslas ihop en massa bildbyråbilder för att det är billigare och går snabbare än att faktiskt ta ett fotografi på plats eller göra ordentlig bildbehandling. Jag antar att det var smidigare/snabbare/billigare att ta ett foto av Tjernström i studio och sen klippa in honom framför Råsunda. Eller menar du att det enbart är ett estetiskt val?
Självklart är jag ju en snobb som tycker att resultatet skulle kunna vara bättre om det las ner mer tid på det.
Kul inlägg! :)
Men även jag väljer att tillämpa min suspension of disbelief även vad gäller omslag.
Haha! Det låter lite pessimistiskt dock. Jag är tvärtom. Fast dina besök i boklådor kanske är mer smärtfria än mina iofs…
Vansinnigt kul! Nu ska jag gå hem och detaljstudera alla mina pocketböcker. Hålet i skylten hade jag nog kunnat hitta själv, men siluetten i fönstret hade jag aldrig upptäckt. Imponerande. Ser fram emot fler analyser.
Vad roligt! Du får jättegärna tipsa mig om dina bokhyllefynd som din nya detektivapproach hittar :)
Så sjukt roligt och stor igenkänning, jag skulle väl ägna mig åt det här på heltid, om det inte vore för att jag GÖR omslag och vet vilken press omslagsmakarna har till så lite ersättning. En fyra, fem veckors jobb minst för ett par tusen är tyvärr skamligt lågt (som överallt, hos alla bokparter) och jag tror tyvärr att det här slår mot formgivarna mer än förlagen. Men inte desto mindre följer jag med spänning…
Tack för kommentaren. Jag förstår din kritik mot mig, att det skulle kunna ”slå” mot formgivarna, det tycker jag är en helt rimlig kritik. Jag tänker dock att jag tror att formgivare, och bokkonsumenter (och omslagssnobbar som jag själv) har allt att vinna på att det pratas mer om bokomslagen. Att det finns en plats för kritik för dem.
Jag har i flera sammanhang skrivit, och i min podd pratat, om bokomslag i några års tid nu i hopp om att kunna bidra åtminstone lite grann till att börja se omslagsformgivningen som ett verk och jag har konstant lyft fram duktiga omslagsformgivare för att höja statusen. Min dröm är att alla litteraturintresserade ska kunna lista sina fem favoritformgivare lika snabbt som sina favoritförfattare. Jag försöker hamra in namn på formgivare så att de ska ses som kreatörer och inte bara som någon som kan ett datorprogram och kan trycka på rätt knappar och ”lyda” en massa människor på förlagen. Jag tror att det vore bra att formgivaren inte var lika mycket i skymundan som de är nu. Tror inte du att det är en vettig strategi, även om det innebär negativ kritik ibland av specifika omslag? Jag är totalt inne på att ändra mitt synsätt här och diskuterar gärna!
I just det här inlägget fokuserade jag ju på ett omslag jag tycker är mindre bra och jag hade kunnat framhäva att jag är övertygad om att det är många kockar som är med och rör till det. Jag skrev dock:
”En omslagsformgivare har tvingats slänga in den klassiska ”man-i-silhuett” som 97% av alla deckare måste prydas av enligt internationell lag.”
Det är ju dock en väldigt liten del av en lång text och jag tycker det finns anledning att återkomma till detta mer än jag gjorde här. Särskilt eftersom jag tror att många upplever det som Jesper Weithz skrev om. Jag bloggade om det här: http://www.marcusbiblioteket.com/ror-inte-mitt-bokomslag/
Du kan med gott humör behålla ditt synsätt ett tag till tycker jag :D Är fullständigt på samma linje. Jag får poängtera att jag (hittills) har klarat mig ifrån missöden, så det var inget inlägg från en stukad. Mer en omedelbar känsla av större press på ett redan jäktat hjärta, vilket inte behöver vara en motsägelse från det viktiga du diskuterar och som Weithz nödvändigt tar upp. Innan statusen höjs får man tampas mot problematiken. Jag tror annars att både bild- och ”textkonst” kommer att mynna ut i olika kvalitativa nivåer på ett naturligt och tydligare sätt framöver eftersom kravet på urval blir nödvändig. Du har under alla omständigheter en till omslagssnobb här. Jag kan inte få nog av alla dessa fantastiska omslag och försöker hylla kollegor som förtjänar att lyftas så mycket jag bara kan. En oväntad kuriosa-erfarenhet från mig: Bredare omslag som det aktuella i inlägget är svårare att ta sig an än smalare omslag, där den konstnärliga friheten ofta är (enormt mycket) större. Skulle vara intressant att höra vad andra anser.
Vad skönt att du säger så. Jag har själv arbetat med att formge reklam under extremt stressiga förhållande med extremt motsägelsefulla kunder. Jag vet att det är superjobbigt att jobba under såna förhållanden, att dels göra något hantverksmässigt bra som också pleasar beställaren. Och jag är en person som verkligen inte kan hantera stress så jag har ibland dåligt samvete när jag kritiserar folks jobb.
Men samtidigt så är det ju en produkt någon tar betalt för inom ett område där det finns en lång historia av offentlig kritik. Det är säkert jättejobbigt för en författare som är stressad att behöva läsa om att någon inte tycker en bok håller hela vägen men då blir det ju snarare en fråga om ifall vi ska ha litteraturkritik över huvud taget. Förlagen verkar ju tycka att det är bra med tanke på hur de strösslar blurbs på sina böcker. Min erfarenhet av stress inom grafisk design gör att jag försöker vara grundlig och specificera min kritik. Det kan ju fortfarande stressa jäktande hjärtan och jag brottas lite med det. Därför är det bra att du skriver om detta!!
Det jag undrar är om det verkligen behöver vara så annorlunda att formge breda böcker som det är att formge smalare titlar. Jag tänker t.ex. på Sjöwall Wahlöö-böckerna som i original hade ungefär samma typ av omslag som ”Rapport från en skurhink”. De kunde ju båda slå brett i helt olika genrer.
Jag tycker att omslagsdesignen blivit väldigt mycket av genreindelare. Det ska gå att se DIREKT vad det är för typ av bok vilket jag inte förstår eftersom det är enklare än någonsin att sortera efter olika parametrar på internet. Och boklådorna har ju till 100% tydliga genreindelningar. Varför behöver även varje individuell bok signalera genre? Det vore roligare för alla tror jag om omslagen fick en annan funktion.
Å andra sidan kan en ju resonera såhär: ”ett ’snyggt’ omslag är inte samma som ett säljande omslag”. På samma sätt som en säljande reklam inte nödvändigtvis är den bästa ur ett konstnärligt perspektiv. Här finns det ju olika intressekonflikter.
Upplever du att det är ett problem med för många åsikter när du får ett uppdrag? Jag har fått intrycket att många tycker det. Och att de kanske inte grundar sig i så mycket annat än i personligt tycke och smak.
Här är förresten mina favvo-omslag på pinterest: https://www.pinterest.com/marcusstenberg/book-covers/
vansinnigt roligt!
(så klart skrattar jag inte högt pga är för snäll och vill inte att någon ska bli ledsen osv.)
:) Det räcker att du fnissar lite inombords för att mitt ego ska jubla.
ps. Som gammalt Belle & Sebastian-fan måste jag ju erkänna att jag tycker omslaget till din första bok fyller mig av positiva känslor.
Och det är okej! Det är en fin bild. Man läser in vad man vill i den. *insert tummen upp*