Hej, jag heter Marcus, jag är inte bara ny bokhora, jag är också bokomslagselitist.

Jag har tidigare gästbloggat på bokhora om bokomslagsdarwinism och kommer skriva en hel del om omslag och formgivning av böcker även som fast skribent. Som förstainlägg på temat tänkte jag gå igenom de 3 vanligaste förbrytelserna mot god omslagssmak. Vore kul om ni som läser vill anmäla omslag till mig efter denna grundkurs.

Ironiskt kommer vi i grundkursen utgå ifrån ett bokomslag som uppmanar sin läsare om att var kritiskt mot just bokomslag.

Vanligt fel #1 – Glöm aldrig Euklides

Några hundra år före Jesu födelse höll Euklides på med matematik så pass mycket att han idag ofta anses vara geometrins fader. Han hade också en del teorier om hur ljus fungerar och tänkte bland annat att ljus är något som kommer ut som strålar ur människors ögon och landar på saker, dessa ljusstrålar gör att vi kan se saker. Lite tossigt kan man ju tycka idag att alla gick runt som Clark Kent och hade förmågan att skjuta ljusstrålar ur ögonen men så var det på den tiden. En grej som finns kvar sen Euklides tid än idag är att ljuset färdas rakt fram. Det håller inte på och skojar runt och flamsar och kröker sig runt hörn och sånt.

Ändå är det så ljuset ofta beter sig i bokomslag. T.ex. så är ljuset i den här Donna Leon-deckarens omslag så starkt att fåglar och människor blir helt mörka. Alla som någon gång fotograferat någon i motljus känner till detta fenomen. På samma sätt som ett öga fungerar fungerar också en kameralins: när det är starkt ljus så blir pupillen liten för att inte släppa in för mycket ljus, allt utom ljuskällan blir därför mörkare. Vill en testa detta går det bra att först stirra in i en lampa en stund och sedan titta mot en mörkare del av rummet en befinner sig i, det tar då en stund innan pupillen vidgat sig nog mycket för att rummet ska bli ljust nog att urskilja något. Det går också att läsa om det på wikipedia men hur kul är det egentligen när en får chansen att stirra in i en lampa?

I bokomslagens värld är det däremot icke såhär. Den ack så vanliga deckar-omslags-silhuett-personen i bild 1 får massor med ljus på sig där hen står beredd att slänga sig ner i (alternativt kissa) i Venedigs kanaler. Det starka ljuset påverkar däremot inte pelaren bredvid hen på samma sätt. Även om det bara skiljer några futtiga centimeter mellan dem så lyckas pelaren undvika att hamna i silhuett som det borde vara enligt moderna naturlagar, se bild 2.

Skulle någon exempelvis fråga Lill-Babs om hon minns de där killarna i bild 3 som hon fotograferades med 1963 skulle hon säkert undra varför Maria Miesenberg fått gå loss på George Harrisson med tuschpennan.

(Sen skulle hon nog undra vad som hände sen med mannen med Kafkafrisyren snett bakom George Harrisson-silhuetten, se bild 4, men det är en annan historia.)

 

Vanligt fel #2 – Snells lag

Jag orkar inte läsa hela artikeln om Snells lag men den har att göra med att en kille som hette Willebrodrus Snellius som gick runt i 1600-talet och skrev böcker om hur ljus bryts och reflekteras och sånt. I över 400 år (möjligtvis ännu tidigare) har vi alltså känt till att ljus bryts och reflekteras. Ändå lämnar fåglarna i bild 5 ingen reflektion i vattenytan vilket Willebrordus ”laser eyes” Snellius påtalar så pedagogiskt i bild 6. Detta trots att det är bortom allt rimligt tvivel att fåglarna befinner sig i valvet mellan pelarna som vi tydligt kan se i bild 7 – samma valv som ju inte har några problem alls med att både speglas och brytas i vattenytan.

OBS. Detta skulle naturligtvis kunna bero på att silhuett-människan i bild 1 förorenat vattnet med sitt märkliga silhuett-urin och att detta vatten är samma vatten som även gjorde det osynliga barnet osynligt i Tove Janssons ”Det osynliga barnet” men förmodligen är det en designmiss.

Vanligt fel #3 – Fåglarna

ALLA bokomslag blir bättre av några inklippta bildbyrå-fåglar mot en himmel. FEL FEL FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL!!!

Istället för att diskutera vargjakt varannan vecka borde SVT Debatt bjuda in folk som vill skjuta av bokomslagens alla silhuettfåglar. Speciellt som det blivit sån inavel av dessa fåglar att identiska kloner nu hotar artens fortlevnad. På ”By its cover” är 6 fåglar av 28 inavelskloner. Det är drygt 21% vilket innebär att var femte fågel är smittad i denna subtyp till influensaviruset typ A, a.k.a. fågelinfluensan.

Trots den höga siffran är det svårt att se vid en första anblick eftersom de klonade fåglarna aldrig flyger tillsammans. Men jämför vi fåglarna i de två valven så går det att hitta en identisk kopia till varje fågel i bild 8:s vänstra valv. För att förtydliga har jag i bild 9 tagit bort alla de friska fåglar i det högra valvet. I bild 10 har jag helt enkelt arrangerat dem så att de flyger i samma formation som fåglarna till vänster.

 

Eftersom vi på bokhora vill vara folkbildande kommer jag i en gif att visa hur en utgallring av stammen kan gå till, ska vi komma till bukt med detta hot mot bokomslag över hela världen. Tack för er uppmärksamhet och Varning för starka scener!