”Den som väntar” – Kristin Emilsson

Kristin Emilsson är tillbaka med en uppföljare till ”Äta kakan och ha den kvar”. Jag kan inte minnas att jag läste den, annars läser jag mycket och gärna svensk nyutkommen chicklit. Stora Joh har i alla fall läst vet jag, för hon är blurbad på baksidan och haha – just som jag skulle skriva ”vi brukar ju tycka ganska lika” så ser jag att hon avslutar sin recce med orden ”JoÖ, du borde testa!”.

Fast nu dök jag ju på eget bevåg in i uppföljaren, ”Den som väntar”. Handlar alltså fortfarande om Amanda, fast nu har hon tre barn istället för två, familjen har utökats med lille Nils. Amanda och Erik har pusslat ihop sitt äktenskap någorlunda efter otroheterna. Erik jobbar fortfarande (för) mycket på sitt IT-företag och Amanda kämpar med vad/vem hon vill vara. Hon försöker få ett bokmanus utgivet, ett manus som baseras på händelserna i förra romanen. Det vill säga Amandas dubbelliv där hon i tjänstens vägnar låtsades bo i Tyskland på veckorna och levde familjeliv på helgen. Fast hon i själva verket var på Kungsholmen och hade det lattjo lajban med sin unge älskare.

Den tiden är nu ett minne blott, även om älskaren begåvats med en förmåga att dyka upp i Amandas liv om igen och ruska om henne rejält. Hon vill ju inte ha honom, hon vill ju ha Erik, eller? Och Erik, vill han egentligen ha Amanda eller vill han också ha en ung älskarinna igen? Eller vill han inte ha någon av dem, utan något helt annat? Ett helt annat liv?

En roman om relationer och om äktenskap och om det där som kallas livet, även om det sällan är så mycket förvecklingar som i chicklit/underhållningsromanernas värld. Och jag tycker att Amanda är modig. Framförallt är hon just bara människa och hanterar de problem som uppstår just som vi vanliga människor skulle göra. Man råkar se ett SMS – hur reagerar man då? Vad händer egentligen de där sena kvällarna på Park när man åker på bokmässa? Och så vidare, och så vidare.

Jag tror man egentligen måste ha läst första boken för att få ut riktigt allt av uppföljaren, det är en hel del lösa trådar annars. Eller så var det åtminstone för mig. Men som helhet tycker jag att jodå! Det håller. Jag är inte riktigt lika lyrisk som JoL dock, men vi har ju inte heller läst samma bok.

I ”Den som väntar” finns det en del spår som jag tycker sticker för långt ut från realitetens vardag – det är en annan intressant diskussion att ha, den att jag förväntar mig att få mer realism i den här typen av böcker som utspelar sig i Stockholm, i ungefär samma värld som jag själv lever i. Där jag direkt köper unga singeltjejers Manhattanliv eller bara systrarna Åse och Matilde i Denise Rudbergs överklasschicklittar. För det är världar där det skulle kunna hända, det vet jag ingenting om. Men en trebarnsmamma i villa, som har bokdrömmar och vill något mer med sitt liv, det kan jag ju relatera till. Då vill jag att reaktionerna och händelseförloppen ska vara realistiska. Det är det inte alltid här. Det finns en del nödlösningar och abrovinklar i berättelsen som jag är synnerligen skeptisk till. Så där skulle det aldrig gå till! Plus att jag verkligen ogillar det begreppet att alltid ha med någon tokig väninna som skiter i konventionerna och har knäppa outfits och rött hår, typ. Spontana och yviga som är allt det som huvudpersonen inte vågar vara, där hon går i sin sedesamma lilla svarta med lagom längd. Lagom är bäst. Så tröttsamt grepp, faktiskt. Tycker också det är sällan som vanlisar har knäppisar till kompisar, i alla fall enligt min erfarenhet. Kaka söker maka osv etc.

Men det finns också mycket som är bra. Till exempel dialogen. Jag har sällan läst något som flyter så fint dialogmässigt i just den här typen av böcker, det stolpas och stakas inte en enda gång. Jag tror varenda replik hade kunnat utväxlas i verkliga livet. Väldigt snyggt! Så att jag faktiskt inte ens reagerade under själva läsningen på hur bra det var, det var först efteråt det slog mig hur välgjort allt var. Annars är jag ofta kritisk till dialogavsnitt, för det är svårt att få sina personer att säga det man vill att de ska säga utan att det blir krystat.

Så mycket positivt där! Jag vill faktiskt läsa ettan nu inser jag. Jag kan ju själva berättelsen men dels finns det några luckor att fylla i, dels gör det faktiskt ingenting för det är inte för att få en spännande berättelse jag läser den här typen av böcker. Det är enkel och lättsam underhållning men jag kräver fortfarande att den ska vara god. Och det är den i Kristin Emilssons händer, helt klart.