”Djupa ro” – Lisa Bjärbo

Fastän jag bara går och går med min bebis som bara sover i rullande vagnar hinner jag läsa en stund varje kväll. Jag gillar det. Jag läser mer regelbundet nu än jag någonsin gjort. Häromkvällen läste jag ut Lisa Bjärbos ”Djupa ro”. Den handlar om fem vänner som plötsligt bara är fyra, för Jonathan är död.

Vännerna är tillbaka i småländska Ingelstad för att de helt enkelt måste träffa varandra och reda ut vad som har hänt, men också för att Jonathan ska begravas. Det är Ludde och David som rensar fisk i Norge, det är Tove som har varit i Asien och det är Paula som pluggar i Uppsala. Jonathan var kvar i Ingelstad. Han gick och badade vid Djupa ro en kväll och de hittade honom under bryggan. Det var väl konstigt att han badade själv? Och att han var full?

Jonathan var alltid ett år yngre, ett år utanför. När de andra tog studenten hade Jonathan ett år kvar. David är berättarjaget och han har svårt att ta in det som har hänt. Han har svårt att hitta sin roll såväl i Ingelstad, som i vänskapsgänget, som i sin egen lilla familj, som i LIVET.

Jag tycker om tonen i ”Djupa ro”. Jag tycker att Lisa Bjärbo har fått till Davids berättaröst bra. Den tappar liksom aldrig. Rösten är Davids. Jag tycker verkligen att det är en fin berättelse. Jag känner augustikvällarna, hur vännerna hänger på någons veranda. Dynorna i utemöblerna. Att grilla på en strand vid en liten insjö. Och jag har aldrig varit en del av ett sådant här gäng. Jag behövde aldrig förhålla mig till vem jag var och vem jag är i gänget, men jag kan ändå identifiera mig med David. Jonathan är till viss del en huvudperson, men förblir en skugga. Vi får endast följa honom i några små fragment, berättade av David. Det är vemodigt, men det är inte enbart mörker. Det är bra. En del saker, som Luddes historia, tycker jag är lite förutsägbara, men det stör inte. Det är mer en spåkule-tanke som jag tänker direkt och sedan får bekräftad.

P.S. Om du har läst boken, läs min kommentar.