På min förra blogg gjorde jag en litteraturlista över allt läsbart som nämns i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Efter det mailade jag lite med översättaren Sara Death som höll på med översättningen till engelska. Vi pratade lite om att det är en rätt svåröversatt titel.
Den brittiska besläktade lagen ”Criminal conversion” är visserligen en allitteration men saknar ju alla poetiska kvalitéer. Den amerikanska lagen ”Criminal conversation” är visserligen någon form av otrohetslag men om möjligt ännu mer opoetisk.
Kul därför att se att översättningen blev ”Wilful disregard” som jag tycker både är snygg och mångtydig, som den svenska är.
Kul också att se att ett par av de utländska utgåvorna av ”Egenmäktigt förfarande” har tagit fast på Platonreferenserna som dyker upp genom hela boken. Hon skriver exempelvis för den filosofiska tidskriften ”Grottan”, som fått sitt namn efter Platons grottliknelse. Hon skriver även om stolarna som är vanligt förekommande i texter om Platons syn på så kallade ”allmänbegrepp”. Jag är svindålig på filosofi men tänker på Joseph Kosuths konstverk ”One and Three chairs”.
Det här konstverket är jobbigt att prata om eftersom det är ett sånt där ”mitt-barn-som-är-fem-år-hade-kunnat-göra-det-här-konstverket”-konstverk och vissa blir helt ”Falling down” av sånt. Men vi kan väl kortfattat säga att det är lite Ester Nilssonskt i det att det innehåller både något som existerar i den verkliga världen men också tecken som pekar mot det. Hur ska man tolka dessa tecken, är inte de lika verkliga eller kanske mer verkliga än det som faktiskt händer i den verkliga världen? Eller åtminstone beroende av varandra i nån luddig motsägelsefull symbios?
Lena Andersson skriver:
”De individuella skillnaderna mellan individer intresserade honom endast som sken ovanför människans mänsklighet som var vad han sökte. Han sökte tecknet för tingen, som i Platons idévärld. Människan som människa. Stolen som stol, kropparnas kropp.
Härigenom var han hopplöst ute hos de delar av intelligentian som för länge sedan gjort upp med alla former av allmängiltighet och mänsklig natur, påpekade Ester. Människans människa kunde inte utnämnas enligt dem utan att denne blev man, vit, europé och borgerlig. Stolarnas stol fanns inte ty den var västerländsk och från en viss epok. Och kroppen han talade om var protofascistisk.”
I övrigt inte så fina omslag va? Eller fastnar ni läsare för något?
”Wilful disregard” ges ut 4 juni av Picador.
10 kommentarer
För den som söker, så heter översättaren ”Sarah Death”. Intressant att alla verkar återge Lena Anderssons namn i original, och inte som en del svenska förlag som försvenskar utländska författares namn!
Så särskilt långt behöver man inte leta, jag nämner översättarens namn i andra meningen :)
Intressant med försvenskade namn! Det har jag aldrig lagt märke till. Har du några exempel? Är ju jättekonstigt att göra så!
Verkligen inga vackra omslag! Men ”Wilful disregard” låter mycket fint.
Det engelska tycker jag är rätt fint. Lite ”The sense of an ending”-sobert liksom. Annars tycker jag att typografin och färgerna är fina i omslaget med kvinnan utan kläder. Men extremt konstigt bildval. Vad tänkte de där?!
Ja, man undrar ju. Känns inte alls som Ester.
Väldigt modern day Jane Austen, den titeln. Fint, tycker det passar Ester jättebra. Blir lite sugen på att läsa boken även på engelska, faktiskt, något jag aldrig gjort tidigare förutom med en engelsk översättning av en Maria Lang. Där hade man faktiskt, på tal om Stefanies kommentar, anglofierat namnen på många av karaktärerna – Einar Bure blev Edwin Bure, Christer Wijk Christer Wick, etc. Första och enda gången jag sett den företeelsen, visserligen ang karaktärer och inte författare. Inbillar mig att det inte görs så flitigt nu för tiden (”A Wreath for the Bride”, som ”Kung Liljekonvalje av dungen” heter på engelska, utkom sent 50-tal/tidigt 60-tal i Storbritannien).
Alltså är det nåt jag H A T A R är det när saker ska försvenskas i översättningen. Jag vill inte att produkter och namn ska översättas, de säger ju någonting om handlingen/karaktärer osv som författaren valt. En översättare tycker jag ska hålla sig borta från sånt. Tror det finns ett sånt exempel i en Gillian Flynn-översättning till och med men jag måste fundera lite på det.
Men bara för att exemplifiera, om de översatt ”Bosco” till ”O’boy” skulle jag bli helt galen.
Roligare dock att höra dina Lang-exempel. Jag tycker att det verkar väldigt enkelt gjort. Ska namn översättas (vilket de inte ska tycker jag) så borde de ju försöka hitta motsvarigheter i hur vanliga de är, vad de säger om klass/bakgrund/popularitet i viss generation osv. och inte bara ta något på samma bokstav. Då faller ju allt. ALLT!!!
Bästa/värsta exemplet på detta att göra namn och produkter mer svenska i översättning MÅSTE ju vara ”bantarcola” i Den hemliga historien! Klassiker.
Undrar hur de översatt Coca Cola Zero? Nollkola?
Skulle ju iofs vara lite fint någonstans pga Tartt dedikerade DHH till Bret Easton Ellis som gick på Bennington samtidigt som henne och debuterade med Less than Zero (!). Fast lite anakroniskt…