Den senaste veckan har jag bara läst gammalt och tycker det är så härligt! Nu är ju tiden när det landar massor av nytt i boklådorna och det finns förstås massor av spännande böcker där som jag vill ta tag i, men det har ändå känts både befriande och skönt att ge sig på böcker som har några eller tjugo, trettio år på nacken. Ingen hets liksom.
Jag lyssnade på ett radioprogram med Amanda Ooms häromdagen (samma radioprogram som Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli refererade till i något avsnitt av ”En varg söker sin podd förresten) och beställde direkt hennes debutroman ”Nödvändighet” som e-bok från Adlibris. Det handlade förstås om att jag blev nyfiken på hennes kärleksrelation med Joakim Thåström och den fick jag massor av i ”Nödvändighet”. Tyvärr är jag lite smått allergisk mot den här typen av böcker som ska vara sådär hobbypoetiska på något vis. Att persongalleriet bara består av härliga, spontana, vilda människor som säger vad som faller dem in och reser omkring och är vackra och andlösa och pratar med ord som vanliga människor aldrig tar i sin mun. Det är mycket sådant i ”Nödvändighet”.
Jag ger er ett exempel: Hon kallar alltså den lätt maskerade Thåström för sin Brännmanet (med stort B). Det finns så många andra, subtilare och snyggare sätt att visa för läsaren att han bränns varje gång hon tar tag i honom.
Liv och Caroline pratar också om det, fast ur en annan synvinkel. Hur Amanda beskriver sig i programmet, att hon har på sig ett par franska gubbyxor. Det är den där viljan att framställa sig som lite spontan och konstnärlig och svår. Den lyser igenom i hela boken och jag har så svårt för det. Kanske är det mig det är fel på, är för typiskt svensk och så vidare. Fixar inte spontana nakenbad pga ”livet och jag är så härliga”-människor helt enkelt.
Nå, vill man ha en tidig version av Ooms/Thåström-relationen så får man det i alla fall, och det var precis vad jag ville, så jag är nöjd ändå.
