Gästblogg Malin Aline Palmgren: ”Det enkla och det ensamma” – Asta Olivia Nordenhof

I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

 Det enkla och det ensamma

Jag har läst den prisade diktsamlingen ”det enkla och det ensamma” av Asta Olivia Nordenhof i översättning av Tom W-O Silkeberg. Nordenhof är en dansk författare och poet som tagit Danmark med storm. Det här är hennes poesidebut.

”all den kärlek jag har får plats i ett fläderbär.”

I boken skildras en trasslig uppväxt. Sex och våld är återkommande inslag. Hon skriver om döden. Om att tidigt förlora sina föräldrar. Om att vara kvinna. Genom minnesbilder reser hon tillbaka till en tid då föräldrarna var i livet. Det blir en berättelse om en dysfunktionell familj med en pappa som slår. I dikterna finns en längtan efter det enkla: ”om jag bara hette torben och hade ett lättare liv.”

Hennes dikter är allt annat en ursäktande. Hon beskriver den trötthet hon känner över att behöva ”sona” för sin uppväxt, att försöka bli god igen och att vara vacker. Hon skriver:

”jag har bättre saker för mig än att försöka bli vacker

det intresserar mig inte längre eftersom

1. det är så utmattande och tråkigt
2. det är omöjligt”

I dikterna besöker hon platser som påminner om det förflutna, om killar hon haft relationer med. Hon kommer att tänka på kvinnohatet. Hon skriver:

”sen gick jag hem och såg en deckare på tv, det är ren misär
så många som jag
så sitter vi hemma och tittar på döda kvinnor
de kan vara upphängda i taket i taggtråd, de kan vara insmorda i honung
sen ska man skynda sig att hitta drägget som gjorde det innan han mördar en ny kvinna
och smörjer in henne i honung och har sex med henne post mortem
alltså vad händer
hellre ska människor som är uppvuxna med våld och sex göra sig till helgon och avlivas på
det sättet, än att vi gemensamt ska börja ta hand om det alltgenomgripande kvinnohatet
deckare kommer undan för lätt
alla kommer undan för lätt”

I den svenska översättningen har de engelska raderna inte översatts till svenska. Det är bra. Jag minns att den danska poeten Yahya Hassan – i sin omsusade poesidebut med samma namn – också slänger sig med en massa engelska. Det gör språket mer nyanserat och huvudet gör om det till danskt talspråk när jag läser.

”det är 2000 där omkring
jag introduceras till läppglans
framöver väntar sig uppenbarelser av glömska, saker man skulle haft med sig.”

I min läsning slår det mig hur lättillgängligt Nordenhofs språk är. Inget jox. Ibland tänker jag att hennes rader hade passat bra i ett debattinlägg. Språket är verkligen tio av tio. Omslaget klär diktsamlingen. Det går en klar feministisk ton genom dikterna och hon är inte rädd för att vara politisk. Det kan liksom inte bli annat än bra. Det blir full pott.