Gästblogg Malin Aline Palmgren: ”Ut” – Theodor Hildeman Togner

---

I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

En blomstrande debut

Jag har läst boken ”Ut”. Den är skriven av Theodor Hildeman Togner och det är hans poesi-debut. Det är något alldeles extra att läsa en debut tycker jag. Det är också alldeles extra roligt när den visar sig vara så vacker att jag bara måste ägna ett helt inlägg åt att hylla den.

Till DN i mars säger Togner, ”Jag skrev ”Ut” för att jag ville förlåta det forna jag som trodde det var tvunget att vara en flicka, och kände sig totalt instängd där inne”.

I ”Ut” är jaget instängt i en flickkropp. Tillbakablickarna till skoltiden blir en central miljö i texten. Jaget iakttar flickor i omklädningsrummet efter idrotten, ser hur de trippar in i duschen. ”Har de lärt sig att röra sig så eller kommer de naturligt?”, är en av många frågor som ställs. Jaget går ofta i dialog med sig själv och försöker bena ut alla jobbiga tankar och motstridiga känslor.

Jaget möter fyra flickor; Natalja, Elinne, Frida och Rebecca. De beskrivs som blommor och klänningar som jaget tar på sig. Känslor av både begär och förakt uppstår för dessa flickor. Jaget jämför sig med flickorna och funderar kring hur de känner sig i sina kroppar, de verkar så självklara. ”Hur kan någon vara så sådär stillsam som att ingenting alls rör sig i en, inte ens vantrivsel? Eller kanske vantrivsel minst av allt.”

Till en början blir jag förvirrad av alla blomstermetaforer. Det är vitsippa hit och vallmo dit. Men efter bara några sidor vänjer jag mig och det är inte alls konstigt att läsa om alla dessa blommor, om rosor som suger, tuggar och äter på jaget. Togner har liksom strösslat på med blomstermetaforer och jag älskar hur det blir alldeles för mycket.

”Den som monterade ihop mig måste ha varit helt okunnig om rosor.”

Läsningen får mig också att fundera kring mitt eget kön. Jag är ingen man, alltså är jag en kvinna. Eller? Varför talas det bara om två självklara kön? Jag pratar med min vän Lovisa och vi funderar på hur det skulle vara om det fanns jättemånga kön att välja på. Tänk var underbart att få välja själv och inte låta snippan, snoppen eller spegelbilden bestämma.

”Ut” är smärtsam och vacker på samma gång. Boken kan både öppna ögon och trösta eller erbjuda en sån där flykt som bara riktigt bra böcker kan erbjuda. Det enda som inte faller mig i smaken är typsnittet på omslaget, något jag kan ha överseende med. Texten är enkel med flera formuleringar som stannar kvar i mig. Till exempel den här: ”Min kropp är ett collage av flickor jag inte är.” Slutraderna i boken är bland det absolut vackraste jag läst och det hade varit så fint att få avsluta mitt inlägg med att citera dem, men det hade ju varit att spoila deluxe. Ni får helt enkelt lita på mitt ord.

/Malin Aline Palmgren