Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag högg tag i ”Hausfrau”. Det kändes kanske lite deppigt? Tänkte jag, men också ett bra tema ändå. Nyfiken blev jag.
”Hausfrau” handlar om Anna, en amerikanska som är bosatt i Schweiz. Hon har familj, man och tre barn. Anna har inte riktigt anpassat sig till livet i Schweiz trots att hon snart tillbringat ett decennium i landet. Hon har inte riktigt anpassat sig till sin make heller, eller egentligen har hon kanske bara tröttnat på honom? Någonting har hon i alla fall tröttnat på, kanske livet som helhet, kanske sig själv. Hon går i terapi. Hon dövar den här tomheten eller vad det nu är som skaver, med en massa lösa förbindelser. Ja, man skulle kunna säga att hon ligger med det mesta som kommer i hennes väg. Anna hittar män överallt. På gatan. På tyskakursen som hon äntligen skrivit in sig på. På svägerskans fyrtioårsfest.
Det verkar som om hon känner något när hon ligger med dem. Hennes lust är stark, hon är lite mera människa då.
Annars är hon ingen. Har inga vänner, ingen ursprungsfamilj. Ingen att på riktigt prata med. Svärmor är där och hjälper till, men henne kan Anna inte anförtro sig till och Ursula verkar mest besvärad av att behöva passa barnen så mycket. Anna har så ofta ärenden till stan!
Anna anförtror sig inte till sin terapeut heller. Bara små, små glimtar. Tillrättalagda. Hon ställer många frågor, får sådana där färdiga terapeutsvar som bara ställer till det (som det ju känns ibland tycker jag, som gått i terapi i omgångar i flera år) för en snarare än leder dig framåt.
Och så förstås, det eskalerar. Blir värre och värre och värre. Som det alltid blir när man dövar, trycker undan, tränger ner. Ersätter ett behov med något slags substitut.
Jag har förut skrivit om den tyska klangen som finns hos författare från tyskspråkiga länder. Jag hittar samma klang en liten smula här också, trots att Essbaum faktiskt lever och verkar i Austin, Texas. Men hon skildrar mycket skickligt det schweiziska kynnet tycker jag (jag hade en svärfar som bodde i Schweiz i många år och har således varit där en del) och det är väl kanske det, kynnet, som ger romanen en tysk klang. Det är målande och skickligt vare sig man föreställer sig en schweizisk alpby eller Annas sammanbrott. Personer och miljö. Språk. Ja, tyskaundervisningen, den är så mysig att läsa om! Hur de tragglar sig fram. Vad ord betyder, vad språk betyder.
Just porträttet av Anna tycker jag mycket om, trots att jag inte tycker särskilt mycket om Anna som person. Men en författare som får dig att känna något för huvudpersonen är ju alltid duktig på sitt hantverk oavsett vad för slags känslor du känner. Jag tycker det är skickligt beskrivet, den här människan på väg mot sitt totala sammanbrott. Likgiltigheten innan, alla sakerna man gör utan att känna, tänka. Förstå vad det betyder, det man gör.
Det här är en riktig roman, en berättelse, ett porträtt av en mycket trasig människa. En väldigt vacker bok. Ja, det känns kanske lite deppigt, men på ett bra sätt ändå. Ett riktigt läsvärt sätt.
(och ja Marcus, så himla fint omslag!)
3 kommentarer
Jag älskade ”Hausfrau” och tycker inte riktigt att det fått den uppmärksamhet den förtjänar. Bra att ni skriver om den! Jill Essbaum har själv varit hemmafru i Schweiz och bott i det område i Zurich som hon skriver om. Hon mådde, precis som Anna i boken, inte heller så bra därför blir texten väldigt äkta. Det går inte att värja sig. Själv tycker jag att Essbaum är något av ett språkgeni när hon väver in både psykoanalysen och tyska språket i berättandet. Ville bara åka till Tyskland och plugga tyska efter att ha läst boken. För den som vill läsa mer i samma stil rekommenderar jag Anna Karenina (naturligtvis) men också ”Damage” av Josephine Hart, en bok som Jill Essbaum själv hyllar.
Jag har kommit halvvägs ungefär och jag tycker jättemycket om den!
[…] har läst så mycket bra på sistone, den senaste är Hausfrau av Jill Alexander Essbaum som JoÖ också skrivit om. Kort handlar boken om en amerikansk kvinna som gifter sig med en schweizisk man […]