Hur mycket bryr jag mig egentligen om vem mördaren är?

Svar: Pyttelite.

Det blev uppenbart, igen, förra veckan när jag kände för en äkta svensk bruksdeckare och satsade på ”En mörkare himmel” av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen.

I begreppet bruksdeckare räknar jag böcker av tex Mari Jungstedt, Viveca Sten, Camilla Läckberg, Ninni Schulman, Sofie Sarenbrant. (Det råkade mest bli kvinnor nu. Har ni exempel på män som skriver såna?) De hamnar på svenska topplistor, men man, eller jag då, är medveten om att det inte kommer att vara årets litterära höjdpunkt att läsa dem, fast jag kanske får en rafflande och underhållande historia som räcker för stunden?

Well. Nej. Eller ja. Det är en tolkningsfråga. Det är väl typ en rafflande mordintrig i ”En mörkare himmel”, men det räcker verkligen inte. Ett mord och en mördarjakt vilken som helst duger inte. Jag vill ändå mest ha en bra bok inser jag. Och det betyder först och främst något som är skrivet på ett bättre sätt. Och har mycket, mycket djupare och intressantare karaktärer. ”En mörkare himmel” var för enkel och alldeles för platt. Jag riktigt kände planeringen. Ungefär så här:
Kapitel 8 = A åker till den platsen, B och C pratar om D. Okej, verkställ! Och så tar man sig igenom den checklistan utan några större finesser, både som författare och som läsare. Sen går vi vidare till checklistan för kapitel 9 och forcerar den lika enkelt.
Samma känsla fick jag när jag började läsa Läckbergs senaste i julas, och det räckte inte heller.

Folk som dödar någon, förflyttar sig, pratar med varandra, kommer på saker, löser mord. Det är allt som finns i ”En mörkare himmel”.
Och ni bara: Ja? Det är väl exakt det som är en deckare?
Jag: Jo, men det kan ju göras så mycket bättre. Fast då är det inte en bruksdeckare längre. Åsa Larsson är några klasser över, och för mig är de helt ovärderliga och nödvändiga. Det är såna deckare jag vill läsa.

Men jag insåg också hur lämpliga svenska bruksdeckare är att läsa innan man somnar. Så många av dem har ett upplägg med 4-6 berättarperspektiv och väldigt korta kapitel på 2-3 sidor för varje.
Läser man 10 min på kvällen kanske man hinner med ett par kapitel och då tänker man väl aldrig på det. Det är snarare ett bra upplägg för man riskerar inte att glömma bort så mycket komplicerad intrig även om man är trött. Och man får ju ändå känna att man har kommit lite framåt!
Men om man sitter på ett tåg och läser sammanhängande i flera timmar blir det uppenbart hur snuttigt det är. Bara korta rusher som sällan hinner åstadkommer en fördjupning. Det är ju just bara B och C pratar om D innan bryt! och vidare till nästa.